Jag har under morgonen, mittemellan kaffet och andra nedra måsten, rannsakat mig själv. När livsstilsprogrammen på tv inte ger tips om yoghurtsmoothies och hur min mage blir platt utan att träna, brukar de ju informera om hur en sorts sinnesnärvaro och självkännedom kan leda till stordåd. Öppna dörrar! Borda segelbåtar mot drömmarnas horisont! Ingenting är omöjligt här i studion!
De stapplande stegen mot nästa fantastiska vinter börjar därför här och nu.
Jag har vridit och vänt på vad som skulle vara min sämsta färdighet som skidåkare. Vad jag är pinsamt dålig på. Vad jag behöver förbättra för att åtminstone ha en chans kunna posera som en världsvan åkare. För att kunna bära upp neon-färgerna och kanske till och med en dag, en sådan där integralhjälm.
Med sämsta färdighet syftar jag på någonting som jag faktiskt borde kunna vid det här laget. Jag menar i teorin är ju min sämsta färdighet att sätta tripplar, skicka 20 meters klippor eller ta mig ner levande för Hahnenkamm iklädd banlondräkt. Men det är inte det jag menar.
Jag menar att min sämsta färdighet som skidåkare är att ta på mig skidorna. Ja, tyvärr kokar det ner till detta. Att klicka i skidorna på andra ställen än plana ytor förvandlar mig till någon sorts rollkaraktär värdig en replik eller två i nästa mästerverk från Stefan & Krister.
I slutet på varje jävla hike står jag där och balanserar på gränsen till min förmåga. Så många gånger jag ramlat, satt mig på röven eller skickat skidorna neråt dalen medan jag ensam står med skammen på toppen. Det är inte värdigt.