Genom diverse relativt okomplicerade anledningar råkade jag befinna mig i Gränna för ett par helger sedan. Anledningarna bestod av ett sommarprat i P1, en gammal relation till polkagrisar och en förkärlek till road trips med det egentliga syftet att bara vara just road trips.
En fantastisk människa i min närhet hade lyssnat på Bea Usman och hennes sommarprat, vilket handlade om en sorts besatthet kring Salomon August Andrée och hans spektakel till försök att flyga luftballong till och/eller över Nordpolen. Då den trygghetsberoende och ständigt poserande brassestolsäventyraren i mig tycker om både ovannämnd galenskap och polkagrisar krävdes ingen stor övertalning. Vi köpte Bea Usmans bok: ”Expeditionen – Min kärlekshistoria”, packade tandborstarna och drog iväg mot Amalia Erikssons förlovade land.
Andrée föddes i Gränna på mitten av 1800-talet. I staden, som vimlar av kullerstensgator, rödvita ränder och små trähus, finns ett museum där diverse bilder och andra föremål från hans lite lätt gung-ho-inspirerade ballongexpedition kan beskådas.
En docka föreställande Andrée i en replika av hans ballong Örnen.
Lite kortfattat – i en tid när det var hippt och på tapeten att utforska okända destinationer, mest för att bringa ära och berömmelse till sitt land, kom ingenjör* Andrée på den briljanta idéen att flyga en luftballong över ismassorna som representerar Nordpolen. I syfte att kartlägga snön och isen. Detta för att i sin tur sätta Sverige på kartan som ett land fullt av allt sådant man helst önskade, att folk trodde att ens land var fullt av.
*som av en slump var han ingenjör den där Andrée. Vilket förklarar en del. Ingenjörer vägrar ju som bekant till och från att förhålla sig till verkligheten utanför deras ritbord. Mer om detta längre ner.
En kung och någon annan rik medelåldersman i tredelad kostym och vaxad mustasch insåg det fina i att kunna skryta lite om sitt hemland i cigarr-rummet. Eller på punschverandan. De finansierade hursomhelst expeditionen och man kickade igång det hela med att beställa en stor ballong ifrån Frankrike.
Redan här kan jag väl tycka att man begick det första i en rad misstag.
Undra vad som rörde sig i skallen på André. ”Fan, jag tänkte ju åka ballong över Nordpolen. Vad i helvete har jag gett mig in på?! Jag behöver en rekorderlig ballong! Ballongerna på min tid här på 1800-talet håller sig inte i luften speciellt länge. Men Äh, fuck it, jag outsourcar skiten till ett gäng vin och ost-älskande fransoser som förmodligen har en mañana-mentalitet som egentligen bara överträffas av Costaricanernas förmåga att Pura vida sig igenom vecka in och vecka ut. Det blir bra. Vi kör.”
Ballongen läckte visste lite, där i ballonghuset på Svalbard. Men det sket Andrée i. Enligt Usman var han där och tjuvfyllde på den ett antal gånger. För att inte, får man förmoda, låta fransosernas syn på kvalité sinka expeditionen.
Andrée var inte den som var den. Löpsedeln skvallrar om tidigare missar vid tidigare försök att flyga ballonger. Var det lite mindre klickhets på Aftonbladet förr i tiden?
Den var nämligen redan försenad med ett år. Men så efter den lilla förseningen (som berodde på otur med vinden) och en avhoppad expeditionsmedlem lyfte slutningen ballongen med det mäktiga namnet Örnen från Svalbard.
Den avhoppade expeditionsmedlemmen uttryckte någon sorts avsaknad av sunt förnuft och det försenade året användes inte alls till att testa kälkar och annan utrustning, som med fördel kan fungera utan mankemang om saker skiter sig i en arktisk miljö. En sorts inbillad vanföreställning* kring den arktiska sommaren packades in i ballongen tillsammans med övrig utrustning och iväg for äventyrarna.
*Av någon outgrundlig anledning hade Andrée fått för sig att den arktiska sommaren alltid erbjöd blå himmel, en lätt bris och allt annat som egentligen hör en ölreklam i skärgårdsmiljö till.
Museet erbjöd möjlighet att prova på hur en polarforskare egentligen kände sig.
Kvar sitter jag i min brassestol och funderar på vad människor som Andrée och sällskap drevs av. Kanske är det just det som fascinerar mig. Att jag riktigt inte förstår menar jag. Deras verklighet tar vid så långt efter att min egen slutat. Jag är ingen äventyrare. Jag behöver inte vara först uppför eller nedför ett berg. Jag känner ingen sug efter att utforska rymden eller havsdjupen. Att dra iväg på en resa vars villkor dikteras av vinden? Nja. Jag är nog ingen kämpe, jag blöder lätt och är beredd att ge upp dagen om jag råkar slå lilltån i soffbordet.
Andrée? Han struntade nog i lilltår. Inte ens starten på hans ballongresa gick som han planerat. Först efter ett par missöden lyfte ballongen som den skulle. Eller som man hoppats. Detta trots att alla åskådare kallt räknade med att alltsammans skulle avstyras. Vilket skulle ha känts rationellt då bland annat ett par viktiga anordningar som i teorin skulle göra det möjligt att styra Örnen gick förlorade i startögonblicket.
Men icke! Framåt, vrålade kanske Andrée bakom sin välfriserade mustasch.
Örnen flög i hela 2 dagar innan den kraschade och övergavs. En läckande ballong i kombination med regn som blev till is var helt förvånande en inte fördelaktig kombination. De enda som möjligen kunde ha blivit förvånade, var nog Andrées expeditionskollegor. Som blivit lovade blå himmel, lite bärs och Tommy Nilsson.
Expeditionen irrade sedan omkring på isen i tre månader innan den kom fram till Vitön. Där slutar dagböckerna skrivas tämligen omgående. Ungefär 30 år senare hittades lägret av en slump. Då hade en deltagare dött och fått en grav, de andra två hade avlidit tillsynes väldigt hastigt.
Ett gäng teorier om varför expeditionen utplånades bara dagar efter den lyckats slå upp ett permanent läger och slutat irra omkring på isen har avlöst varandra genom åren. Förgiftning av olika slag, förfrysning eller isbjörnar finns bland annat att välja emellan. Men ingen tycks riktigt veta. Vill man fördjupa sig rekommenderas Bea Usmans bok.
Vad gäller Amalia Erikssons fantastiska uppfinning – polkagrisen – har viss produktutveckling skett genom åren. Polkastänger med kolasmak gillades starkt.
Ett annat museum i staden informerade om att en tandläkare förr i tiden minsann blivit brydd av godismissbruket som följde i Amalias kölvatten och propsade på att en tandborste skulle säljas i kombination med polkagrisarna. Så var sagt. Så var gjort!
Vilket känns lite tryggt för en soffgeneral och brassestolsäventyrare.
Amalias ande finns överallt i den lilla staden vid Vätterns strand.
