Bloggteatern ger – Antiklimax på berg – av och med en kontorsmullig tjänsteman.
Följande utspelade sig i Disentis under nådens vinter 2016 och är frukten av en väldigt liten nypa äventyrslusta i kombination med en hybrisfylld tro på liftnära och enkla möjligheter att få till ett bra åk.
Början
Alltsammans började en solig vinterdag i Disentis. Den kontorsmullige tjänstemannen hade spanat in ett litet utmanande åk från liften och den där speciella känslan infann sig. Den där som ibland petar en skidåkare i magen och viskar: ”Det här kan tammefan gå. Det kan bli kul. Gör någonting, någon gång, som kanske utmanar dig lite för fan. Släpp chokladen. Kom igen då tjockis!” (Läs: regelrätt hybris)
Åket tittades på nerifrån. Snön kändes fin-fin och kammen upp såg ut att vara en promenad i parken. Fina vyer och solen i pannan. Vad kunde gå fel?
Sagt och gjort, stighudar på och uppför berget. Här skulle åkas orört. Ut på tur med Guardians, aldrig sur!
Traversen
Efter långt om länge i en trivsam lutning på hudar med bra fäste, kom tjänstemannen fram till en märklig travers. Hur nu den kunde ligga i vägen på en hajk som enligt all enighet och efterforskningar skulle vara enkel och trivsam. Som att stjäla pudersnö från små barn, hette det. Med en saftig tinnitus ”bindningarna” som börjat glappa, langades skidor upp på ryggen och färden fortsatte ut på traversen.
Universum och klippväggen
Efter traversen sänktes guarden en smula. (En så kallad boxningsmetafor, frukta inte, den infernaliskt, värdelösa ursäkten till bindningar gjorde sig fortfarande påminda. När jag tänker efter påminner dessa bindningar lite grann om ”Toadie” från Bumbibjörnarna. Ängsliga och irriterande. Huruvida det gör mig till Hertig Torulf vägrar jag spekulera i.)
Så fort en människa sänker guarden slår som bekant universum till. I detta fall genom att placera en bergvägg av hyfsat storlek rakt framför den kontorsmullige och självutnämnde bergsmannen. Med mantrat – ”Ut på klättertur och ganska sur”, fortsatte färden uppåt, mot åket, den orörda lössnön och evigheten.
Insteget
Efter den märkliga traversen och klippväggen, slängdes återigen hudarna på skidorna. Gåläget glappade igång. Toadie och jag. Mot insteget!
Färden fortsatte uppåt.
(Detta trots att den kontorsmullige tjänstemannen varit oerhört nära att i trötthet ta beslutet, att snöra fast sig på klippväggen och självdö, för att bli ett monument över just ingenting alls.)
Tjänstemannen flåsade och bindningarna skallrade.
På andra sidan en timme efter start gled den tjänstemannen äntligen fram till sitt insteg. Flåsade en sista gång och konstaterade att insteget helt förvånande visade sig vara mycket smalare och brantare än det sett ut från liften. Det faktum att en elak vinddriva inverterade lutningen till en negativ sådan, bidrog till beslutet att vända sig mot plan b. Åk b. En erfaren bergsman har alltid en sådan plan…
Plan B
På toppen av plan b står bokstavligt talat en lycklig prick. Trött men lycklig. Snön i insteget lovande champagnefest av sällan skådat slag. Det hade varit värt det. Det här! Det här skulle bli ganska så najs. Frågan om varför inga locals verkade bry sig om dessa liftnära åk lyftes så klart bort ur ekvationen. Det handlade väl om den omöjliga traversen och skräckinjagande bergsväggen, tänkte den kontorsmullige tjänstemannen och glömde helt bort sin egen bristande förmåga i en våg av hybris. Nu var det dags!
Åket
Åket! Svängarna! Glädjen! Champagnen! Glassen och ballongerna! Det är så här Obelix måste känna sig varje gång han träffar på romare eller slafsar i sig vildsvin! Woho!
I tre sekunder.
Under snön i de första två välförtjänta svängarna gömde sig en argsint haj vardera. Enkom genom tur och tillfälligheter stod tjänstemannen på benen. En obefintlig balans och en spretig teknik är inget försvar mot vassa tänder. Lite som att gräva en vallgrav när din fiende har en gummibåt.
Sedan hann sluffet ifatt. Med allt vad det innebär.
Efter att ha återfunnit balansen skulle revanschen infinna sig. Tjugometer längre ner! Där såg snön ut att ligga tjockare. Exakt då, i en känsla av att återerövra initiativet!? Fem centimeter skare ovanpå puder.
Under resten av åket både kände sig tjänstemannen och såg ut, som om en stukad fiskmås fött Nalle Puhs kompis Nasses och Stig Helmer Olssons olyckliga kärleksbarn.
Hybrisen blev till sand. Aldrig får man vara riktigt glad.