Efter ett hastigt besök under Valborgshelgen slog det mig att jag, som så många andra med någon sorts skidintresse i Sverige, har en ofrivillig relation till Åre. Precis som så många andra med en relation till Åre sitter jag nu här och funderar på att spalta ner den. Reda ut den! Varför? Varför inte, antar jag.
Men det är inte utan att jag känner en gnutta ångest över prestationen i sig och slutresultatet i synnerhet. Mest för att många andra har gjort det bra tidigare. Plus att känslan att jag förmodligen inte kommer presentera någonting revolutionerande är väl inte en helt gynnsam utgångspunkt. En annan bidragandet faktor till prestationsångesten tror jag, om än något långsökt, kan härledas till att Åre var med där i början. I början av min ”skidkarriär”, då när jag brydde mig om att komma först ner, hoppa högst, framstå som tuffare än tuffast och allt däremellan. Nu för tiden kan jag i alla fall lite smått självbedrägligt, i somliga kontexter, intala mig själv att jag åker skidor för min egen skull och skiter lite i alla andra. (Speciellt om man bortser från behovet av en krispig jacka och en kryddad drop steeze.)
Nåväl, Åre! Det var ju därför jag satte mig här.
Åre! Den första skidorten jag besökte på egen hand. En av de första skidrelaterade aha-upplevelserna jag hade tror jag. Jag har ett par sådana där längst bak i minnet, de går att spåra från hjälmfoting i Sälenskogarnas rodelbanor till en träningsbacke för puckelpist, till stora och små hopp i olika snöparker, ända bort till Alpernas viskande löften om en sagolik tillvaro.
Åre var ju en riktig skidby! Eller en stad ansåg jag det förmodligen vara på den tiden. Jag var ju inte så jävla världsvan då, som jag är nu. Jag menar jag har ju åkt uppochner längsmed Australiens helt öde östkust. Utan mamma. Och överlevt.
Åre var en stad vid ett stort berg.
Inte en stugby vid en liten kulle som i Sälen. Det jag hittills förknippat med skidåkning. I Åre behövde man en pistkarta och mod. Jag minns också att det var lite häftigt att hitta utan nyss nämnda karta i systemet. (En detalj som har förföljt mig genom åren, fast på olika sätt.) Byn var också tillräckligt stor för att man som rastlös ungdom skulle kunna driva runt och känna sig lite kylig, så där som man gjorde när man var en tidig tonåring. En dosa snus i fickan, folköl i ryggan och inget som helst mål med övningen. Förutom att driva runt och, hm..visa upp sig. Lite som skidåkningen på den tiden antar jag.
Åre var häftigt och hippt. Att prata om Åre under lunchrasterna i skolan tillbaka på låglandet kändes coolt och världsvant. Åre var nog lite min barndoms australiensiska östkust när jag tänker efter.
Men lagom tills jag kände mig bekväm där uppe på Skutans stora massiv skiftade fokus söderut. Åre bleknade och glömdes faktiskt bort i samma sekund jag satte foten i Frankrikes motsvarighet, Chamonix. Herregud, jag har till och med något vagt minne av att jag kände mig lurad. Att jag liksom skämdes i efterhand för att jag propsat och försvarat Åre inför pluggpolarna som varit i Alperna. Helvetes-jävel vad de måste garvat ha åt mig.
För visst, det går faktiskt inte att jämföra. Trots att Åreborna själva, eller om det är Skistar, då och då, med eller utan ironi, talar om sin by som Sveriges enda med alpkänsla blir det svårt att nå hela vägen fram.
Så för en tid fnös jag åt Åre, satte en ära i att inte längre hitta i pistsystemet eller på Skutans baksida. Vilket jag påpekade så ofta jag kunde, de få gånger jag övertalades att åka dit vill säga. ”Skråre!”, proklamerade jag stolt i baren på Bygget och förbannade avsaknaden av Poco Loco som fyllekäksalternativ. Jag skrockade åt hybrisen de lokala förmågorna uppvisade. Trots att de åkte skidor hundra gånger bättre än jag. Vad spelade det för roll? Hybrisnivån kunde nästan jämföras med supportrar till ett visst fotbollslag från Stockholm. Fan, tänkte jag, bo i Åre och åka skidor? Är inte det lite som att bo i Varberg och kalla sig surfare?
Tiden läker ju dock alla sår heter det ju lite populärt. Jag tror även tiden läker annat, så som ett ungdomligt hävdelsebehov kanske? Och gjuter lite olja på vågorna som stormar på osäkerhetens hav. Har jag kanske mognat? Jag vill tro det. Eller?
Nu för tiden är min relation till Åre väldigt odramatisk. Lite som ett ex man kom över för fem år sedan men fortfarande är kompis med. Det är en skidort, dit jag kan ta mig för att åka skidor. Med rätt satta förväntningar och lite tur med vädret, inte alls så tokigt.
Att det inte är så stort att åka till Åre som det en gång var behöver inte vara negativt. Men så är det, Åre är mindre nu för tiden. Inte för att jag numera har en alport jag kallar min. Långt ifrån. Utan för att jag känner mig lite hemma där, jag hittar oftast och ingen frågar hur mina – ”Pink littöl chickän lägs” – mår på ett hånfullt franskt försök till engelska. Jag har heller aldrig åkt vilse på Skutan och hamnat i ett annat land. Bara en sådan sak. Plus att det är smidigt att ta sig till byn. Jag sätter mig i bilen och åker dit på två och en halv kaffe och sex stycken Catch mini eukalyptus. Jag slipper incheckningar, att sitta i närheten av okända människor och annat som skrämmer mig.
Åre blir en trevlig plats vid foten av ett fjäll. Det finns en sjö som glittrar välkomnande om solen skiner. Det finns människor som gett sig fan på att livnära sig på någonting, därför att de vill bo där. Vilket blir lite vackert. Det finns ett systembolag och förutom att vara hem åt några av våra absolut bästa skidåkare, finns lokala förmågor som utvecklat det säregna föraktet mot frisörer, sunt förnuft, logik, konsekvenstänk, storstadsbor och allt annat som hör just små byar vid foten av liftsystem till.
Och skidåkningen? Tja, om du tycker att du är för stor för Åre – dra en elva från toppliften (om den nu är öppen…) ner till VM8:an, åk svarta linjen i Bräcke, kötta över högsta-högsta i full kareta eller skråa ut till Blåstensbranten, plocka ut en pepprad linje och dra iväg.
Va? Vadå? Vart VM8:an ligger? Hur man lättast kommer ut till Blåsten? Det har jag väl ingen aning om…