Vi har alla de där polarna som tycker att allt, allt, allt och allt som har med skidåkning att göra är jordgubbsglass och tusentals ballonger. De ser konsekvent förbi alla de delar med skidåkning som är fruktansvärt jobbiga. Nedan följer en lista över vad jag avskyr med skidåkning. Skidåkning är som bekant nämligen ingenting för amatörer. (Listor är ju ganska hett och inne just nu och man vill ju hänga med.)
Resan till skidorten
Detta behöver kanske inte utvecklas mer. Att resa med skidbagage kan liknas vid att vakna upp i Asien. Man vet att man har 24 timmar av kamp för överlevnad framför sig. En dag fylld av godtyckliga bagageregler som aldrig gäller när de ska och som alltid gäller när de inte behövs. Domnande armar. Stramande axlar. Svett i svanken. Pjäxor vars doft påminner om stora delar av tidigare nämnda världsdel ska släpas runt. Människor med Louis Vitton-väskor som vägrar flytta på sig.
Att resa till en skidort med sitt skidbagage kan få nästan vem som helst att vilja börja spela badminton. Eller ägna resten av sitt liv åt ”Dart”. Fatta att kasta pil och tycka det är roligt. Tänk om man faktiskt tyckte att det var kul att kasta pil. Vilken värld som skulle öppnas. Man kunde bli en modern Robin Hood. Tre pilar i bakfickan och en stor jävla öl på bordet. Klart och betalt.
Transfers
75% av restiden det tar att nå bergen spenderas alltid i en transfer. Den är alltid för trång och chauffören blir alltid förvånad när denne ser att du har ett skidfodral med dig. Transfers är alltid försenade. Har alltid en dålig anledning till varför de är försenade och kostar alltid, exakt, lika mycket som hälften av vad flygresan kostade. Oavsett vad flygresan kostade.
Österrikisk afterski
Afterski är ett måste för många skidåkare. Afterskin i Österrike nämns allt som oftast i samma beundrande ordalag som ”den svenska sommaren”. Sommar i Sverige! Den är inte som andra somrar inte. Den är speciell. Efter en lång, mörk och hård dag i backen är det skönt när den äntligen kommer.
Så vad är problemet med denna glädjens tidpunkt på året? Dygnet! Jag menar dygnet. Jo, alla goda ting i livet handlar om valfrihet.
Afterski i Österrike har ungefär samma potential för valfrihet som om en viss butik nere i Ullared slog upp portarna till en filial i Nordkorea. Där du bara får komma in om du är iklädd pjäxor, absolut inte kan dansa i pjäxorna samtidigt som du är övertygad om att du är en plastutrustad Fred Astaire och väldigt fanatiskt dyrkar den andlige ledaren Anton från Tyrolen.
Utrustningen
Skidutrustning är och förblir ett evigt lidande. Det ska torkas, fettas in, putsas, fejas, skruvas och fixas till. ”Ses över lite” i tid och otid. Köpas ny. Reklameras. Hämtas igen. Köpas för en tredje gång. Tryckas och värmas upp. Kylas ner och impregneras. Lagas och lagas. En dragkedja till som pajat? Så charmigt. En bindning som glappar exakt när den inte ska? Glappar så högt att grannarna klagar när skidorna ställs in hemma i garderoben? Fint. Tanken på min skidutrustning får mig alltid att känna mig som Nalle Puhs polare Nasse.
Lagen om all jävlighet slår aldrig fel. (Den som står skriven i berget under snön och lyder: Är det helt fel tidpunkt för någonting att gå sönder, kommer någonting att gå sönder. Och ganska exakt när du tror att någonting kanske löste sig, precis då visar det sig att någonting pajat för evigt. Precis när du absolut har slut på batterier i alla dina medel för kommunikation med omvärlden.)
Att jag också alltid avskytt när saker jag struntar i att göra på kvällen, kommer tillbaka och biter mig i röven på morgonen, gör inte direkt mitt förhållande till min utrustning mindre frostigt. Jag är Kennedy och min skidutrustning är Grisbukten.
Den enda delen av min skidutrustning jag tycker om är min Camelback. Allt annat är ett nödvändigt ont. Och varför är alltid Snickersen slut?
Skidförvaring
Har du oturen att bo på ett hotell i samband med din skidåkning, kan du ge dig fan på att det är absolut förbjudet att förvara någon sorts skidutrustning på rummet.
För allas trevnad finns istället skidförvaringen alltid längst ner i källaren, gå ned för trappan, sedan följer du korridoren bort, förbi pannrummet, gå in genom den lilla öppningen där hustomtarna bor, knacka tre gånger i väggen och hoppas på att någon av dem vill hjälpa dig på ditt äventyr. Kryp på knä i två och en halv mil. När du kommer fram till den låsta dörren slår du in den 56-siffriga koden (den som står uppskriven på anslagstavlan i receptionen, den som alla kan se) och puttar upp dörren. Efter att du konstaterat att det bara får plats en skida i skåpet som inte går att låsa börjar du försöka minnas vägen tillbaka.
(Glöm inte att byta batterier i pannlampan innan du försöker hitta tillbaka i tid till frukosten nästa morgon.)
Tequila Tuesdays
Namnet säger det som behöver sägas. Finns mot förmodan mer att säga kan du alltid prata med toalettstolen dagen efter. Den lyssnar och förstår.
Lokalbefolkningen
Lokalbefolkningen får dig ofta som skidåkare att känna att du kanske inte får ut max av berget du råkar befinna dig vid. Detta är oerhört ofördelaktigt och kan i vissa fall sluta med att du känner dig nedstämd och då går till en afterski för att muntra upp dig själv. Vilket i sin tur blir väldigt ofördelaktigt om du befinner dig i Österrike.
Liftkort
Skidåkning är glädje. Glädje borde inte prissättas alls. Glädje borde vara gratis.