Nu sitter jag på flygplatsen i Milano och tittar tillbaka på de senaste dagarna. Otroligt mycket har hänt, både på gott och ont. Mycket bra åkning har bevittnats och ett möjligt världsrekord i antal skador under en tävling kan ha slagits. Ryssarna har visat de är att räkna med i framtiden och vi svenskar vet precis vad vi ska hem och träna på för att vara med.
För min del var har de senaste dagarna varit minst sagt händelserika. Jag startade förra veckan med att dra av ett ledband i tummen och var tvungen att åka ner till Malmö för att bli opererad. Perfekt uppladdning inför JVM tänkte jag direkt när jag fick beskedet. Med gipsad tumme fick jag klartecken att jag fick åka. De första två träningsdagarna gjorde ont men det gick att genomlida, det som tog stryk var attityden i min åkning eftersom att jag blev aningen passiv. Mitt kvalåk i singeltävlingen slutade med en krasch i andra hoppet. Psyket var med andra ord inte så stabilt. Dagen efter lyckades jag med nöd och näppe kvala in bland de 16 åkare som fick åka parallell. Jag mötte kazaken Pavel Kolmakov i första rundan och nu släppte det plötsligt. Äntligen gick det enkelt att åka och jag gick segrande ur åket efter att Kolmakov hoppat ur andra landningen med en enorm framåtvolt och knäat sig själv i ansiktet. Han stod över mållinjen och verkade ok. De är hårda de där pojkarna från öst. I andra åket hade jag ryssen Egor Anufrijev bredvid mig. Efter en jämn kamp ner till mitten av backen han jag inte med, hamnade bak och körde ur. Surt! Men jag lyckades övervinna backen tillslut iallafall, efter fyra år. Och en 8de-plats är inte fy skam.
Som jag nämnde förut var skadefrekvensen skyhög. Bara i vårt lag har vi två som åker rullstol runt på flygplatsen, en som är lite halt och en som springer runt med nackkrage. I övrigt blev det ett par hjärnskakningar, knän som gick av och ett par blodpölar som spottades i målområdet. Puckelpist är rätt hårt ändå… Tack för den här gången Valmalenco!
Felix
Bilder från FIS Freestyle Skiing
