Hej hå
Val Saint bjöd på en bra tävling. Alla åkare klev upp ett snäpp från träningen och publiken visade högljutt sitt stöd för hemmaåkarna. Startfältet var mindre än vanligt och chanserna att göra en bra placering var stora. Trots ont i benet gick träningen riktigt bra och jag kände mig riktigt taggad att tävla. Det var kallt och soligt när kvalet drog igång. Mitt åk gick bra, jag driftade lite på övre hoppet men lyckades maskera det genom att gå ganska rakt på nästa sväng. På mitten där pucklarna blir mindre fick jag ett släpp mellan knäna, men satte andra hoppet spot on. Både jag och coach David trodde att det äntligen var dags att köra en final. Kom in som 17e, slutade 19. Tre platser bort alltså. Det sved. Det är mer förtvivlan än frustration. Men eftersom åket inte var perfekt är det bara kasta sig tillbaka i träningsbacken och ge lite till. På planet hem såg jag en dokumentär om Seattle Seahawks. Se den och säg att ni inte blir inspirerade till att ge lite extra, det blev i vart fall jag.
Per kom till final och efter lite missar på mitten slutade han tia, säsongsbästa för Spett som verkade nöjd. Fantastiska flickvännen slutade fyra i damernas superfinal trots att halva ansiktet var fullt av blod efter en krasch på träningen. Vår kompis Matt från Australien tog personbästa och slutade på andra plats efter riktigt stabila åk. Grattis!
Nedan finns mitt kvalåk samt lite bilder från tävlingsdagen.
