Svårt och förklara för er alla hur jag mår för tillfället, jag går igenom någon slags kris. Jag har under de senaste 4 åren jobbat i gruvan under de månader jag inte åkt skidor. Det här året kommer dock inte bli så, jag säger nu hejdå till gruvhjälmen! Det är inte helt mitt eget val vilket gör detta öde lite sorgligt. Samtidigt måste man förstå att det är ett jobb och lever man som jag gör så kommer och går jobb, så enkelt är det.
Det här krisen jag pratar om handlar egentligen om att jag inte har kontroll på min framtid just för tillfället. Jag kommer inte jobba i gruvan, vilket jag helt accepterat vid det här laget, och jag kommer skaffa mig ett annat jobb. Jag kommer byta inriktning i livet och jag är glad för det, jag älskar att göra nya saker, lära och se något nytt så det är inte gruvan som är problemet.
Jag har funderat på mitt mående, varför känner jag mig inte glad och exalterad över livet längre? Är det det faktum att jag inte får jobba en kilometer ner i jorden som är problemet? Är det att jag inte längre kan identifiera mig med gruvan? Är det en identitetskris som äger rum inom mig? Ja, till viss del, såklart. Jag lever och andas gruvan dagligen, jag bor i en stad där gruvan ger oss liv, där gruvan ger oss en stad att leva i och där vi ger den gruvan liv genom att jobba där. Jag har en pojkvän som jobbar där likaväl som alla mina vänner och min familj och jag får inte längre vara en del av den. Förstår ni vart jag vill komma? Men den stora grejen är inte den rådande ”identitetskrisen” utan det är något annat, något djupare.
Jag fick en riktigt bra fråga av min Schweiziska kompis Elisabeth förra helgen. ”Karin, är du verkligen lycklig i gruvan?”. Är jag lycklig i gruvan? Min första tanke säger mig nej, men min andra tanke säger ja. Det slog mig här om dagen, jag är inte lycklig som människa i gruvan, jag är lycklig för den människa jag kan vara utanför gruvan, den människa jag blir och utvecklas till när jag jobbar där. Jag kan leva ett liv utan att jobba där, utan problem, men jag kan inte leva ett liv utan att få göra det jag älskar, nämligen att åka skidor.
Jag har sedan jag var 6 år åkt skidor, jag har tänkt, andats och levt för skidåkningen sedan dess. Jag har sadlat om från alpint till friåkning och valt att göra min satsning där efter otaligt många år i pisten. Detta innebar även inget som helst ekonomisk stöd från varken föreningar eller förbund, här handlar det om mig själv. Så för mig har gruvan varit den största anledningen till varför jag har kunnat lämna Kiruna och åka ner till alperna för att tävla under 5 månader per år, gruvan har gett mig möjligheten att leva det liv som för mig är lycka. Nu finns inte gruvan i mitt liv och det skär i mitt hjärta när jag tänker tanken att jag faktiskt kanske inte kommer kunna leva 5 månader om året som skidåkare. Förstår ni grejen, jag sörjer inte gruvan, långt ifrån, jag sörjer min högst ovissa framtid som friåkare. Jag kommer kunna satsa 100% på det här nästa år också, det vet jag, jag känner det på mig. Men det smärtar mig när jag inte vet hur länge jag kommer kunna göra det. Det gör så förbannat ont i min själ att jag inte ska kunna göra det som gör mig lycklig och det jag har kämpat för under 17 års tid. Tänk er 17 års utbildning och plötsligt står ni där utan jobb..den känslan är ren och skär tomhet..
Men då vill jag återkomma till mina vänner, vilka jäkla hjältar ni är. Vill tacka er för allt stöd och pepp ni ger mig, jag skänker er all min kärlek!