Äntligen har jag fått installera mig i Riksgränsen igen, mitt älskade hemmaberg!! Sen jag kom hem har jag hunnit med några turer, har knappt hunnit åka något i systemet över huvud taget. Det är dessutom mycket skonsammare för min axel att tura än att åka snabbt och på hårt underlag så jag håller mig till turandet en stund fram över.
Jag följde med några av min kära vänner på tur i tisdags. Beisfjordtötta var planen och vädret och åkningen var magisk. Jag njöt hela vägen upp och sen hela vägen ner igen. Var på tur veckan innan och min kropp gick i protest, flåset hade inte infunnit sig om man säger så. Men den här veckan har allt känts mycket lättare och jag har verkligen kunnat njuta av vägen upp och åken ner.
On top of the world!
Rekar nervägen.
Där har vi toppen av Beisfjordtötta och rännan vi åkte ner!
Trodde inte att det gick att slå turen på Beisfjordtötta men så gick vi på Rivtind i onsdags och det kan ha vart min livs bästa dag. Vi hade puder från första sväng till sista, när händer det här uppe så här års? Det är oftast någonstans man måste traggla sig igenom snårig skog, skare eller is, men inte den här veckan. ÅÅÅH vet inte vad jag ska säga mer än att det har vart helt fantastiskt.
Naturen, solen och snön får mig att vilja leva här för alltid. Som min vän Vilda sa: ”att bo nedanför polcirkeln är helt otänkbart, vem vill göra det?”. Ja vem vill det tänkte jag också när jag stod på toppen av Rivtind och kollade ut över en hel värld med berg, fjäll och fantastiska fjordar. Vi har allt här uppe. Bra skidsystem, berg, hav, skog och natur. Jag behöver inget annat just nu, bara det och helst lite sol, sen kan jag leva för alltid. På den här veckan kan jag leva tills jag är hundra, jag ska minnas dessa stunder och ta med mig dom genom hela livet. Segla fram på känslan jag hade där på topparna av nordligaste Norge. Vi var över 1 och en halv timme på toppen av Rivtind, gick runt och kollade och njöt. Jaa, jag tror ni fattar känslan! Här kommer lite bilder.
Här står Vilda och Ellinor och kollar upp mot Rivtinds mäktiga topp.
Vänskap när den är som bäst.
Där bakom mig är toppen av Rivtind, dit upp gick inte vi för det krävs klättring men vad gör väl det när man får vara på denna magnifika topp ändå!
Allt från blåst och vindstilla när vi vandrade runt bland de spetsiga topparna.
Ca 1000 fallhöjdsmeter av ren njutning!!!!
