Den här texten har funnits lite överallt nu. Jag inser det. Både i tidningen och på akaskidor.se. Jag inser det. Och ber om ursäkt. Men jag hittade originalet, så som den såg ut innan redaktörn började skylla på platsbrist och satte kniven i den.
Ett berg för med sig olika typer av skidåkare. Nedan finns några av dessa. Denna text publicerades i Åka skidor någon gång i dåtid. Men då något avkortad. Här är den i fullformat.
Pistfräsaren
Danskar iförda midjeväskor, medelåldersmän i jeans och slalombanor som tar tid mot betalning, tänker du spontant? Absolut inte alls fel.
Men en pistfräseri är någonting helt annat.
En pistfräsare är en individ som i sitt huvud muterat skidåkning till ett så komprimerat allvar att vilket Justin Bieber-fan som helst skulle bli avundsjuk.
Vi talar om skidåkare som har fler skidor i fodralet än en minigolfspelare har bollar i sin lilla bag.
Med frekvens på stavisättningen, snitsiga höfter och följsam teknik syns de tidigt på afterskin. (Backarna är ju sönderkörda runt lunch i alla fall.) De berättar då mer än gärna och drömskt om sin favoritpist någonstans i Europa. Minns med avsmak den gången på 80-talet då de nästan hamnade utanför märkta nedfarter. Skrockar åt sina barn som tagit sig från Lidingö slalomklubb, i en pappasponsrad Audi, hela vägen till Åres baksida.
Kännetecken:
Du känner igen pistfräsarna på deras enhetliga dress och helikoptervisers prydda hjälm. Goldwin är populärt, det åker landslaget i.
Revir:
Pistfräsare syns helst på de flesta skidorter där pistmaskiner bor: från Sälen, till Saalbach och Vail, till Åre och tillbaka till Sälen igen. (De tränar ofta i Sälen, pratar om Aspen och åker i Åre nämligen.)
Prioriterad sommaraktivitet:
Klä sig i tajta kläder och åka cykel fort på livsfarliga landsvägar, i väntan på att seglingarna ska dra igång på allvar.
Allätaren
Precis som namnet antyder åker denna typ av skidåkare överallt. Alltså överallt. Och för att ens fundera på att åka överallt behöver man vara förbannat positiv.
Allätaren är den på berget som aldrig dissar en skiddag, väder, ett underlag, eller en skidort. Så länge allätaren får åka skidor är allting helt fantastiskt. Pist? Javisst! Park? Ja, tack! Puder? Som fan! Vindpinad is? All skidåkning är underbar! Puder? Gaaaaaah! Mmm! Puder!
En inställning som både är beundransvärd och absolut att föredra framför ett helt gäng andra diton. Det enda negativa med allätaren är att denne ofta inte riktigt vet vad den föredrar bäst. Således saknas referenspunkter och varje upplevelse på berget kan alltid bli lite, lite bättre. Vilket in sin tur leder till svårigheter att ställa sina förväntningar i relation till verkligheten. Undermedvetet finns ofta ett par beska droppar i deras lyckobägare.
Kort exempel:
”Hur var det idag?”
”Det var så sjukt bra! Lite hårt och ett par åk var lite korta, men annars så sjukt bra!”
”Hur var det idag?”
”Det var så sjukt bra! Pisten höll inte riktigt hela dagen och det var lite liftköer, men annars var det så sjukt bra!”
Kännetecken:
En allätare är svår att upptäcka genom okulärbesiktning. De kan, precis som namnet antyder, ha på sig precis vad som helst. Det är inställningen som gör en allätare.
Revir:
Allätare syns i störst antal på de skidorter som erbjuder det mesta. Inte den bästa, men all typ av åkning. S:t Anton och Verbier är heta tips om du vill beskåda dessa exemplar.
Prioriterad sommaraktivitet:
Alla aktiviteter! Den svenska sommaren är helt underbar! Förutom myggen då kanske.
Friåkaren
Friåkaren är, enligt sig själv, den siste vikingen. Den rockstjärna alla berg förtjänar. Alla berg som är radikala nog vill säga. För även om namnet anspelar på frihet så är friåkare långt ifrån fria.
För att ens börja betraktas som en friåkare måste individen ha rätt längd på jackan, rätt längd på skägg (om tillhör den manliga delen av arten), byxorna ska allra helst vara tejpade med gaffa och ryggsäcken prydd med tygmärken från alla erövringar. I ryggsäcken finns också minst en eller två ”bibbar” från någon FWQ-tävling.
Andra måsten för denna inbillat fria art involverar detaljerad kännedom kring ett gäng livsfarliga klippor och face runt om i världen. Om du inte kan beskriva Bec du Rosses ingående och hur du tar dig ner till Hollywood på bästa sätt, eller pedagogiskt förklara exakt hur du skickar klipporna i slutet på Triffiderännorna, gör du bäst i att hålla käft. Vet du inte om att de finns i La Grave? Vira då in hela huvudet i gaffatejp så du inte gör bort dig mer än du redan gjort.
På sommaren slavar dessa fria åkare i Norge för att kunna finanisera sin fria livsstil. Alla friåkare känner Reine Barkered eller Eric Hjorleifsson lite grann.
Kännetecken:
Friåkare rör sig ofta i gränslandet mellan parkåkarnas Telletubby-inspirerade stil och toppturarnas praktiska skaluppsättningar. Säkraste kännetecknen är långt hår och fräscha solglasögon.
Revir:
Alaska, La Grave, Engelberg och Chamonix är populära tillhåll för friåkarnas parningsdanser.
Prioriterad sommaraktivitet:
Alla friåkare cyklar MTB.
Pudertorsken
Denna nischade skidåkare är allätarens raka motsats. Arten kan ses som en, av evolution och erfarenhet, förädlad variant av friåkare. På gott och ont för de som tillhör släktet.
Pudertorsken kan nämligen inte njuta av en skiddag om inte en snorkel krävs för att överhuvudtaget kunna åka. De kliver knappt upp ur sängen om inte ett massivt snöfall agerat substitut för en tröstande mor kvällen innan. Minsta lilla tendens att snön inte är tillräckligt djup, himlen inte exakt kobolt blå och vinden hörsammat kitesurfarnas desperata böner på annan ort och dagen är förstörd. Helt förstörd. Inte ens bacon till frukost kan få dem att le. Och om inte ens bacon hjälper…
Positivt är att pudertorsken inte får några dåliga skiddagar. Men i gengäld får inte heller pudertorsken jättemånga skiddagar överhuvudtaget.
Kännetecken:
Hur en pudertorsk klär sig beror på vad för typ av skidåkare denne var innan den lätta och fluffliga snön snärjde den. Precis som heroin gör inte pudersnö någon direkt skillnad på sina offer.
Revir:
Exempel på tillhåll – Hokkaido, Whitewater, Revelstoke, Mt. Baker och Alta.
Prioriterad sommaraktivitet:
Surf så klart. Att surfa är som att åka puder dude. Som att sväva fram. Det närmsta du kan komma att flyga utan att lämna marken. Dude.
Parkråttan
Parkråttan åker uteslutade park. Åker knappt transportsträckorna till parken. Hela utrustningen är helt och fullt inriktad på att åka stålräcken och snurra runt i luften. Till exempel har bindningarna placerats mitt på skidan och för att ytterligare optimera har parkråttornas stålkanter och stavarnas längd reducerats till ett minimum. Vilket gör att de faktiska möjligheterna att åka skidor ordentligt är noll.
I parken utför parkråttorna ungefär en miljon olika tricks, med lika många namn. Desto svårare tricks, ju mer så kallad ”credd” får självklart parkråttan av sina artfränder.
Det hela är precis så livsfarligt som det ser ut.
Kännetecken:
Parkråttorna har antingen störst eller tajtast kläder på berget. Det finns ingen medelväg. Friåkar-baggy kan leda till socialt harakiri. I skrivandets stund är kamouflage ett måste. Men det kan variera snabbt, då parkråttorna är lika trendkänsliga som modebloggare i Stockholms innerstad.
Revir:
Parkråttor hänger i skidorter som satsar på bra parker. Breck, Kläppen, Laax, Les 2 Alpes är exempel på sådana.
Prioriterad sommaraktivitet:
Om sommaren hoppar de flesta parkråttorna studsmatta samtidigt som de desperat letar motivation till att läsa ikapp sina gymnasiebetyg.
Toppturare
Toppturare är skidvärldens motsvarighet till hippies. För dessa regelrätta barfotadansare är naturupplevelsen i centrum. I vissa fall har skidåkning bara visat sig vara ett nödvändigt ont för att ta sig ner efter en fantastisk vandring på fjället.
Förutom karta, kompass och annan säkerhetsutrustning har de varm choklad och lembas i sin ergonomiska ryggäsck. Stighudar på skidorna och en leende på läpparna.
Liftar är lika fel som plastpåsar på en segelbåt och fokus ligger på vilken typ av bindning som har lägst nettovikt i förhållande till teleskåpsstavarnas hållfastighet.
Kännetecken:
Ekologiskt och lokalt framtagna ”funktionskläder” med så många fickor som möjligt.
Revir:
För att en toppturare ska vara nöjd krävs stora berg och avsaknad av lift. Rogers Pass, Berner Oberland, Silvretta, Parc des Ecrins och hela jävla Norge är exempel på sådana.
Prioriterad sommaraktivitet:
Källsortering tillvardags. Samt klättring och vandring på exakt samma berg de åker skidor på om vintern.
Festsnitsarna
Det finns en avart till skidåkare som mäter kul i promillehalt, antalet basdunk/minut och hur många engångsligg det går att få till på kortast tid.
Festfolket.
Precis som för toppturarna är skidåkning snudd på en bieffekt för festfolket. För att slippa dricka öl helt själv instängd på ett hotellrum blir ett par skidor ett nödvändigt ont. Tvärtemot pistfräsarna börjar festsnitsarna runt lunch och slutar sent. Shots, drinkar, laser, uppknäppta skjortor, torrjuckande och allt annat som borde vara förbjudet på en skidort följer i deras spår när de likt gräshoppor drar fram genom den oskyldiga bergsbyn.
För festsnitsarna är skidåkning precis som vilken annan semester som helst. En fest med möjlighet att aktivera sig lite om bakfyllan råkar vara upptagen på annat håll. De åker tack och lov hellre ogärna än bra. Avsaknad av liftkort är inte ovanligt.
Kännetecken:
Eftersom de bara åker en eller två veckor om året bränner de helst inga pengar på utrustning. Hyrskidor och lånade goggles är vanligt förekommande.
Revir:
Åre, Whistler, Val d’isére och Verbier lider svårt av festsnitsare.
Prioriterad sommaraktivitet:
På sommaren hänger festsnitsarna helst i Magaluf eller Ayia napa. Där de gör precis samma sak som i Åre, Verbier, eller Båstad.
Skidfamiljen
Förr eller senare blir alla de arter jag hittills räknat upp äldre. När människor blir äldre skaffar de barn. De blir då en skidfamilj.
(Om de inte tillhör arten festsnitsare som i regel slutar med skidåkning och börjar spela golf eller segla när rätt ålder infinner sig.)
Familjen influeras starkt av tidigare arttillhörighet. Du ser dem alltså över hela berget, där de låter sina åsikter och val i livet påverka barnen så mycket det bara går. Det är inte ovanligt att hjälmfotingarna gråter i högan sky då de små helt enkelt kommit fram till hur omöjliga krav som egentligen ställs av deras föräldrar.
En skidfamiljs mentalitet kan liknas vid den som inträffar på trafikverkets så kallade ”nollvisionssträckor”, de med tre filer och en vajer emellan. När barnen i skidfamiljen inte är i skidskolan betraktas berget som en enfilig väg, där allting är otäckt och trångt och ingen får köra för fort. När barnen lämnas på skidskolan öppnas en värld av möjligheter och föräldrarna i skidfamiljen bestämmer sig för att gasa loss ordentligt. Köra som förr! På gamla meriter och gamla korsband.
Kännetecken:
Vuxna och barn.
Revir:
Arten skidfamilj är ständigt på jakt efter en skidort som passar hela familjen. Denna skidort existerar inte, således återfinns arten på varenda skidort i hela universum.
Prioriterad sommaraktivitet:
Bilsemester i Europa. (Eftersom det funkar så jävla smidigt att åka bil med barn.) Eller ett all inclusive hotell med en Disneyinspirerad barnklubb.
Brantåkaren
Om en toppturare och en friåkare skaffar barn tillsammans kan avkomman bli en brantåkare. De två arternas gener muteras till en alldeles säregen och galen livsform. Vars enda mål är att känna sig levande.
Brantåkaren är den som aldrig får nog. Som redan kört allt i Chamonix. Som ständigt blickar vidare mot horisonten. Skägget är längre än hos friåkaren, ryggsäcken är ett enda stort tygmärke och att prata om vilken klippa som finns på vilket face intresserar föga.
Sylvassa toppar och så branta rännor att vilken stridspilot som helst skulle få fjärilar i magen står på menyn. Två anledningar till att en brantåkare sällan övergår i arten skidfamilj.
Om alla friåkare känner Reine Barkered lite grann, så har alla brantåkare mist minst ett par nära vänner. Brantåkare är allvarliga och kompetenta män och kvinnor av många orsaker. Behandla dem med den respekt de förtjänat.
Kännetecken:
Slitna och välanvända kläder med isyxor och karbinhakar dinglande från midjan.
Revir:
Du är ingen äventyrare om du åker där andra envisas med att trampa upp stigen. Gulmarg, heliskiing i Nepal och Iran är knappt obskyrt nog.
Prioriterad sommaraktivitet:
Att via Instagram påminna om att bara för att det råkar vara sommar någonstans, så finns ingen ursäkt till att inte hoppsvänga sig ned mot dalen.
