Nej, inte äntligen åker vi hem. Tvärt om. Vi lämnar sol och pudersnö bakom oss för två veckor med jämtländsk höst, och allt vad den innebär. Men sista dagen i backen kommer vi bära med oss länge. Jag kanske mer än någon annan. Under de sju år jag tränat försäsong i Zermatt så har den onämnda stora klippan till höger alltid sett lika inbjudande som skräckinjagande ut. Men likaväl som jag växte upp blev klippan mindre läskig och tankarna att hoppa den mer seriösa. Det som var värst på förhand var att jag har aldrig sett någon göra det, och utformningen är av den är lite Point of no return. Det går inte vända tillbaka när man väl står där.
I vart fall denna soliga morgon så var nysnön från dagen innan fortfarande kvar. Ett lätt lager puder ovanpå lite skare. Klippan ser bäst ut på morgonen eftersom solen försvinner från den redan runt kl 11. Felix hade vart upp och tittat lite dagen innan men inte kört. Men eftersom förhållandena såg så bra ut och det var våran sista dag så valde vi att åka dit och kika. Faktum är att förhållandena nog var så bra de kan bli om man ska ge sig på detta med smala puckelskidor. Vi hade lite olika tankar på hur den skulle tas, så jag separerade med David och Felix längst upp på toppen och valde en linje skiers right om klippan. Jag körde först, körde över en liten spricka, hittade en snökant och tryckte av. Landade perfekt i den mjuka snön. Fick till och med applåder nedifrån coachernas plattform.
Felix kom näst. Han svängde ut på klippans näsa, och tog ett stort drop med riktning höger. Landade med en klassisk backslap men ställde sig snabbt och svängde några snygga svängar ned mot oss åskådare. David var bäst. Han tog det största hoppet, rakt ut över dubbeln. Stompade ned skidorna i snön och han känner fortfarande av det i nacken. Och så var det gjort. Klippan är besegrad. Och varför minns jag det mer än David och Felix? För jag måste göra det nästa år. Jag hoppade den inte ens.
Ludvig
