Hejhej
Det är verkligen inte kul att behöva skriva att på den sista världscuptävlingen för säsongen gör jag årets sämsta prestation. Det går att säga att det blåste storm, att snön var konstig och att jag förlorade åket med väldigt lite marginal, men det är likaväl en prestation som går emot hur jag vill vara som atlet, och en som har extremt bitter eftersmak.
Parallell-tävlingen i Tazawako avgjordes i moln. Vinjar tar sig vidare från round of 64, Per och Hedvig är redan vidare till round of 32. Per för att han har några bra resultat. Hedvig för att tjejerna är färre åkare. Det är bara jag kvar. Starten hålls emellanåt på grund av den starka vinden, men när jag och tyske Julies ska mötas har de slutat bry sig. För första gången någonsin driftar jag till höger på första hoppet. I mitten av åket kör jag ur. Det går egentligen inte för fort, men plötsligt är jag bara utanför spåret. Mitt enda mål inför dagen var att ösa. Sista tävlingen och inget att förlora. Misslyckades.
Det känns som att jag ofta sitter och slänger upp idrotts-klyschor i mina blogginlägg. Vi ska blicka framåt, ta nya tag. Rycka upp oss och komma igen. Sanningen är att det är det enda valet man har. Det går att vara sur och besviken men vad tjänar det till. Jag ska utvärdera allt som hänt under året, och sedan börja träna igen, träna för att komma till toppen, inte träna för att vara med på tåget.
Tävlingarna är dock inte slut. Redan till helgen återförenas jag med Felix och kör Skandinaviska Cupen samt Europa Cupen i Finland, sedan följer Europa Cup i Åre, SM i Kungsberget samt Skandinaviska Mästerskapen i Åre. Det kommer bli kul att fortsätta tävla, det känns extremt tomt att säsongen håller på att ta slut, men nästa har redan börjat. Här är några bilder från tävlingen.
