Jag känner mig så fruktansvärt hjälplös ibland, så förtvivlad och så förbannat arg på samhället, maktmissbrukare, strukturer och normer.
En kvinna blir av med jobbet för att hon är mammaledig för länge, hon är hemma under lagstadgade former och hon blir av med jobbet ändå. En annan får gå som vikarie i fem år innan företaget bestämmer sig för att anställa henne, fem långa år av korttidskontrakt och osäkerhet. Vad är det för liv? En tredje blir utsatt för sexuella övergrepp men det berättar hon inte till någon för vem skulle lyssna? Företagen könsdiskriminerar och fackförbunden tystar ner och mörkar problemen.
Sen har vi skidåkningen och tävlingar där vi kvinnor utan tvekan och helt öppet prioriteras efter killarna. Prispengarna är fortfarande olika för tjejer och killar, organisationer väljer att marknadsföra killarna före tjejerna och dom är inte rädda att säga det. De slutar filma med helikopter när damklassen drar igång och vi blir helt öppet undantryckta och förminskade av tävlingsorganisationer. Jag undrar bara varför har man då en damklass om vi bara blir betraktade som ett bihang?
Jag är så trött på att hela tiden vara sämre, på att hela tiden vara just ett bihang, någon som hela tiden måste vara beredd att försvara sig. Jag står alltid redo att slå tillbaka, alltid redo att bli ifrågasatt och beredd att ta kampen. Jag är bara människa och jag vill inget hellre än bli betraktad som en. Det handlar om en enda grej och det är respekt. Oavsett politisk ställning, könstillhörighet eller etnicitet så förtjänar varenda människa respekt. Varför får vi inte det?
Jag är trött på att kvinnor faller offer för maktmissbruk inom olika typer av företag. Jag är less på att kvinnor inte ens får vara hemma med sina barn utan att vara rädd för att bli av med jobbet, och jag orkar inte längre bli förtryckt och hela tiden prioriterad efter någon annan. Kvinnor kämpar, lider och slåss för sina rättigheter i så många städer, inom så många företag och i så många länder. Mitt hjärta går sönder av förtvivlan och hjälplöshet, jag är så otillräcklig. Jag vill bara förändra allt, jag vill bara ställa allt till rätta. Jag vill inte stå beredd att fightas längre, jag vill att allt bara ska vara bra.
Det finns bra företag också, såklart, det finns bra arbetsgivare som respekterar och accepterar sina anställda. Det finns också bra organisationer och människor som kämpar för alla. Jag vill vara en av dom, jag vill ta vara på dom.
Jag har blivit feminist för att samhället tvingat mig till det. Det är inget jag valt att vara, det är någon jag har blivit. Jag har blivit en sån som inte orkar ta mer skit, en sån som fått nog. Jag är så trött att den enda vägen är att fortsätta kämpa. Blir jag inte respekterad får jag se till och ta den. Och jag lovar, jag ska bryta ihop och komma igen tills vi alla fått den respekt vi förtjänar!
