Var till sjukgymnasten i torsdags för en prognos av axeln, han var helt säker på att AC-leden som fäster mellan nyckelbenet och skulderbladet, var komprimerad och därav smärtan som aldrig verkar ge med sig. Jag har ju förstått nu att det kanske var aningen värre än några muskelbristningar, men det är bara bita ihop och acceptera läget. När man lever så här på resande fot är det svårt att stanna på ett ställe för behandling och rehab. Min sjukgymnasten ville, såklart, att jag skulle stanna för ny röntgen och behandling för det kan vara mycket som är fel när det kommer till axeln, men jag var väldigt bestämd på att jag ska stå på tävlingsstart nästa torsdag. Han förstod som tur var, eloge för det, så sjukt glad över att han förstår min situation och hjälpte mig på bästa sätt med tanke på läget. Han tejpade upp axeln, visade hur jag ska göra det själv och gav mig råd för att få bort smärtan och stärka musklerna runt omkring. Så det bär av till Slovakien på måndag men om jag kan starta eller inte får vi se, det är smärtan som avgör, men jag håller alla tummar och tår för att det kommer gå.
Det har inte vart världens mest aktiva vecka måste jag säga, men har ändå fått en del saker uträttade och jag har ju fått umgås med min kära pojkvän, efter 5 ifrån varandra är det härligt att äntligen få ta igen lite tid tillsammans!
Här skottar han fram vår camper som hade mängder med snö på sig, önskar att det hade sett ut så där nere i alperna också.