Mina tankar har under den senaste månaden kretsat mycket kring livet Kiruna, närmare bestämt, hur det är att var kvinna här?
Jag hamnade av en händelse på en hockeymatch igår. Det var inte vilken match som helst heller. En förening som har legat nere under ca 25 år gjorde come back och pådraget var enormt. Föreningen är så mycket mer än en vanlig förening hävdar många, den har en själ och ett hjärta där Börje Salming startade sin karriär tillsammans med många andra. Så nu var det då äntligen dags igen, deras hemmaarena lockade mycket folk och Matojärvi var knökafullt, det var hejarklack med banderoller, trummor och hängivna supporters tillsammans med vanligt folk från stans alla hörn.
Vad jag kände när jag gick in där var en enorm energi, glädje och gemenskap. Och det var helt fantastiskt att så många kom och verkligen engagerade sig i det. Men jag kände mig för första gången på väldigt länge som att jag inte fick någon luft, syret togs liksom upp av alla manliga supporter och anhängare, det var en samlingsplats för denna gruvstads alla gruvarbetare. Såklart fanns det även tjejer men stämningen där inne var TESTOSTERON och fan vad jag kan hata det!! Jag älskade att kolla på matchen, jag älskar idrott av de flesta slag väldigt mycket, men ändå var det som att jag inte riktigt fick plats. Som en riktigt supporter kände jag mig inte riktigt välkomnad.
Så när jag gick där ifrån kände jag mig glad över att jag fått kolla på hockey men jag kände mig även arg. Arg och förbannad över att det inte finns en enda plats i den här stan där kvinnor kan samlas på samma sätt. Jag försöker verkligen tänka men jag kommer inte på en enda grej, INTE EN ENDA?!? Om det är någon från Kiruna som vet något forum där vi kvinnor har en plats att samlas på som liknar detta, snälla kommentera!
(Fick ingen bra bild när ladan var proppfull med folk men klacken syns ju fint där i vänstra sidan)
Jag känner mig maktlös, orkeslös och förbannat jävla kränkt av staden jag bor i och jag har inte kommit på det förrän nu. Gruvbolag får jämställdhetspris trots att de har arbetsplatser som inte anställer kvinnor och där det sker uppenbar könsdiskriminering då mammor blir förflyttade och tappar sin fasta anställning på grund av föräldraledighet. Inte nog med det, Kiruna har utöver gruvan såklart ett föreningsliv, majoriteten i dessa styrelser är oftast män och det är oftast lagidrotter där det är männen som exponeras, hyllas och glorifieras. De företag som finns och skapas i Kiruna är ofta företag drivna av män, för yrken inom mansdominerade arbeten så som industrin. Vi har grymma entreprenörer, företagare och ideella kvinnliga personer som har ett driv utan dess like i den här staden, men trots det känns det som en droppe i havet. Om jag säger så här, valmöjligheterna som ung, och framförallt kvinna, i Kiruna idag är inte särskilt många, antingen lämnar man stan och kommer mest troligt aldrig tillbaka, eller så börjar man jobba inom industrin. Får man inte jobb där lever man av och med den i alla fall, oavsett om man vill det eller inte. Det känns som jag kanar ner till botten av en tratt och jag är livrädd för att fasta och aldrig ta mig lös.
Men så gick jag på en föreställning i torsdags som hette ”slå pattarna i taket”, en humoristisk feministisk föreställning med en jäkla massa sanning och pepp. Se den om ni har möjlighet, den är grymt sevärd. Jag taggade till, kände mig mer motiverad än någonsin att försöka bedriva något i stan, workshops eller liknande för stadens gymnasieelever. De är nästa generation ut i arbetslivet och de är mitt uppe i den perioden i livet då de lär sig och ofta är mottagliga. Det är där man är innan man faller in i samhällets riktiga könsnormer och sakta men säkert börjar anpassa sig till mansstrukturerna. Jag tror på att utbilda dessa ungdomar och få dom att tänka till, diskutera och sedan skapa sig en egen uppfattning och ett ställning kring ämnet. För eller emot spela egentligen ingen roll, bara de har en grund att bygga sina argument på, jag tycker dom har rätt till den kunskapen.
