Jag skrev klart ett inlägg förra veckan men publicerade det aldrig. Så jag gör det nu plus att jag publicerar uppföljningen.
Äntligen får ni se något nytt av mig här på bloggen. Veckorna efter min hjärnskakning var först riktigt lugna och efter det supersnabba. Jag har börjat på mitt nya jobb och har nu vart där i två veckor plus att jag är i full gång att träna till en crossfit-tävling som jag ska vara med i nästa helg. Min rehabelitering efter hjärnskakningen tog väldigt lång tid tycker jag själv, det tog 11 dagar att bli normal igen, att känna att jag faktiskt mådde så nära 100 jag kunde komma. Jag har insett allvaret i att få två stora hjärnskakningar under loppet av ett år, eller jag har insett allvaret i att få det över huvud taget. Nu är jag fullt frisk och pigg och kry men jag märker fortfarande att hjärnan har fått sig en smäll. Jag är mer känslig för många intryck, jag har svårare att koncentrera mig när jag kör bil tex, jag tycker själv att jag har börjat se lite sämre ibland (men det kan lika gärna vara dålig syn sedan innan) och jag har helt klart fått sämre minne. Hjärnan är liksom lite långsammare än den brukar vara, men allt detta är marginellt, jag är inte trött i huvudet vilket är bra, jag kan vara på jobbet och träna som vanligt utan att jag känner av det.
Så då kommer vi till nästa stora grej i livet, jag och min kompis Fanny var förra året med i en crossfit-tävling som klubben här i Kiruna anordnar. Det var en kul grej och bra att starta sommarträningen med en hård tävling tyckte jag…den tävlingen slutade med akutbesök och en allvarlig hjärnskakning. Så i år tänkte vi gå in bättre förberedda och taggade. Fanny tränar stenhård året runt men eftersom jag åker skidor 5 månader av det året krävs det planering och motivation för att kunna förbereda sig. Tävlingen är nästa helg så det räcker inte med att komma hem från säsongen, träna några pass och sen köra. Jag hade tur som ändå har hållit igång musklerna under vintern med regelbundna gymbesök och lite hårdare träning i gränsen så musklerna vaknade till liv. MEN sen kommer NM och jag kraschar huvudet, igen. FAN!! Inget Poikki(tävlingen) tänkte jag, det är kört, jag får ställa in. Men när jag kände att kroppen och huvudet var redo för träning 2 veckor efter olyckan bestämde jag mig för att köra, inte med några krav eller några förväntningar över huvud taget utan bara för att det är så förbannat roligt. Det är motiverande att ta sig ut och träna nu när man vet att man har en tävling framför sig. Så på lördag mina vänner smäller det. Om det är någon som är i Kiruna kom ut till Poikkijärvi för att kolla på en massa glada, starka och peppande människor, vi behöver ert stöd. 13 juni är datumet, be there!
Förra året slutade så här, inte som planerat om man säger så.
