Okej, nu kommer jag med en fet ursäkt, och ni måste ursäkta mig men jag har legat isolerad i några dagar nu. Ingen tv, ingen dator ingen telefon. Eller telefonen kommer man ju aldrig ifrån men ytters lite aktivitet har det vart även där.
Jag vet inte vart jag ska börja, känner att jag vill summera NM samtidigt som jag vill summera säsongen. Jag börjar kanske med NM, det är närmast i tiden och viktigt för mig att reflektera över, så blir det säsongen i ett senare inlägg.
NM, mitt älskade älskade NM, det finns inget jag älskar så mycket som att vara uppe i Riksgränsen under de dagarna och bara njuta, socialisera, peppa, ladda och pusha varandra. JAG ÄLSKAR DET! Jag missade dock banketten i år, det känns som det tråkigaste av allt, och det trots att jag slagits medvetslös och haft min mest traumatiserade natt någonsin på ett sjukhus.
Okej men om vi tittar tillbaka på kvalet. Långflyget. Kände att det var ett bra år att ta den på, det hann bli lite hårt innan det var dags för mig, gick ut som nummer 86 och nästa sista dam, men det fanns ingen återvändo. Jag var nervös på start, det var från en annan planet så nervös jag var, det var riktigt jobbigt faktiskt. Svårt och förklara varför men när man vet att man kan klara av något, men samtidigt vet att det kan gå käpprätt åt helvete, det är då vilja och rädsla blandas till en stor fet nervositet. Jag ville så mycket och så gärna bara sätta ner åket, ta mig vidare till final och helst på en bra placering. Jag åkte i alla fall ut ur starten och lämnade allt annat på start. Jag var så utmattad så jag ville bara komma ner, och ner kom jag som 1:a. Det var nästan så att tårarna kom där nere för att all nervositet släppte, allt rann av mig, en riktigt skön känsla efter flera timmars konstant nervositet att äntligen vara nere.
Jag hade svårt att varva ner både dagen innan kvalet och natten mot första finaldagen. Jag testade med meditation och yoga men kroppen ville inte vila, kroppen verkade vara redo för ett krig större än något annat kändes det som. Inte så kul, jag var rätt trött men samtidigt förväntansfull och glad inför första finaldagen i ravinen. Har inte så mycket och säga om det åket, det gick bra men med mycket brister och jag slutade som 4:a den dagen men låg 2:a i den totala rankingen.
Så för att få stå högst upp på pallen igen krävdes det lite av mig sista dagen som skulle hållas i Branten. Det är mitt favoritåk, det är ett Karinåk i allra högsta grad, stort, öppet och brant med stora klippor i botten. Perfekt för en åkare som mig med mycket fart, stora svängar och en racebakgrund. Hade många idéer för det åket måste jag säga, jag kände att jag ville pusha det, se hur långt jag kunde gå. Jag fick slopa lite idéer men på den vägen skapades även nya. Så när jag stod och rekade på morgonen och jag kollade ner för dubbeln kände jag bara ”jag kör”. Jag hade inte tänkt ta den först, det är många killar som kör den och även vissa av dom har svårt att stå den, men min känsla var bra. Jag har lärt mig att följa magen, det är det enda rätta i såna där sammanhang. Och jag stod på start, lite nervös och med vetskapen om att det kunde innebära en krasch men att det var en risk värd att ta. Såklart var den största känslan att jag skulle klara den, annars hade jag aldrig valt den linjen.
För er som sett livesäningen, ni vet ju att det gick rätt dålig. Krasch, huvudet väck, jag väck och tävlingen över för min del. Skoter ner till läkarmottagningen, ambulans till Kiruna och till sista även ambulans till Gällivare. Efter röntgen, undersökningar och en traumatiserande natt på sjukhus fick jag komma hem. Några dagar med brutalt mycket sömn och vila senare är jag nu här, inte piggare och fräschare än någonsin, men med bättre och bättre välmående för varje dag. Måste erkänna att det har tagit mig ganska många dagar att faktiskt publicera det här inlägg från det att jag började skriva på det. Så snabb är min hjärna för tillfället, den är varken snabb eller stark för tillfället.
NM 2015 var grymt, vi blir fler och fler tjejer för varje år som går och jag har roligare och roligare. Jag kände mig verkligen stark under NM-dagarna och för mig är det en viktig känsla att ha med mig in i nästa säsong. Det känns som en seger trots kraschen måste jag säga, jag älskar att pressa gränser och helt plötsligt var den där gränsen passerad, men det innebär inte att den aldrig kommer att övervinnas.
Nog snackat om mig, vill säga grattis till Matilda som tog hem segern, grymt välförtjänt till en grym brud!! Tack till alla som var på plats och hejade och som fick mig att pusha och mentalt ladda, ni är ovärderliga. Nu är jag i Umeå hos min syster för sista återhämtningen innan jag börjar jobba på måndag.
Återkommer med summering av säsongen lite senare, Ciao!
Evelina var på plats och coachade, tack för det världens bästa vän!!
Tack Sanna för den grymma hjälpen. Med pjäxor och direkt från backen hoppade hon in i ambulansen för att följa med mig till Kiruna.
Vet inte om jag sagt det förut men vi har en liten maskot med namnet Zippy, jag, Evelina och Carro, som Evelina skickade med mig till sjukhuset. Ambulanspersonalen tyckte kanske jag var lite töntig med en mjuksköldpadda i handen, men de var snälla nog och bidrog med ett tillskott i maskotfamiljen. Säg hej till Zebran Zebbe!
