Påsken kom och gick lika snabbt. Jag var på pimpeltävling på påskafton tillsammans med hela tjocka släkten som hölls uppe i Kattuvuoma. Jag började tänka på en sak, nu när jag är borta från Kiruna nästan halva året kommer jag till insikt om hur livet här uppe faktiskt är. Det är en stad, människor och kulturer präglade av byar. Folk lever för byn dom spenderat sin barndom i och vuxit upp i men som det inte finns någon möjlighet att tjäna pengar i. Folk pendlar till Kiruna för att jobba en vecka, tjänar ihop sitt levebröd för att sedan, fort som fasen, brassa tillbaka hem till sin älskade by.
I denna ”bykultur” så finns det också vissa jargonger och strukturer som tillhör just byn. Jag kan vara skeptiskt till fler och fler av dem ju oftare jag kommer tillbaka från mina resor där de traditionella könsrollerna är en av dem, men det känns även som att jag även blir mer öppen för andra saker. Jag ser mig själv som en stark tjej med skinn på näsan, jag tar sällan skit och jag är ibland brutalt ärlig och hård. Men jag har konstaterat att det inte bara är jag som är det, långt ifrån, för i Kiruna är det ingen ovanlighet. Alla jag känner är fostrade på precis samma sätt, det är ett jävla anamma i de flesta kvinnor här uppe. Jag tror det har och göra med hur vi är uppvuxna här, hur bykulturen har smittat av sig, omvandlas och skapas till något starkt och bra. Jag är stolt att komma från Kattuvuoma, att ha mina rötter i den samiska kulturen och att ha vuxit upp i en så nordlig och mansdominerad stad som Kiruna. För utan det hade jag knappast vart så stark som jag är idag!
Till vänster har ni min morfar, han är gammal man, snart 90 år och en krutgubbe utan dess like. Han till höger är hans kompis som är precis lika gammal.
Åker till Riksgränsen på söndag och jag har börjat känna sån otrolig abstinens efter skidåkning. Så med denna bild vill jag säga att jag saknar alperna, bergen och mina skidor!