Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Det här med skador alltså..

Det suger ju nått otroligt. Jag var med en av mina käraste vänner Sanna till ortopeden i Luleå igår. Jag fick ett samtal på söndag kväll från henne med en inledande fras som löd ”Hej, gissa vad som hänt?!?!?” och det var inte med entusiastiskt ton som det brukar utan rejält nedstämd. ”Knät” får jag till svar innan jag ens hunnit tänka och jag känner då direkt ”neeeeeeeej”. Det här är alltså min 7:e kompis som skadar sig den här säsongen, min 7:e!!! Hur många ska behöva gå med kryckor, hamna i gips och lägga sig på operationsbordet innan den här skidkarriärer är över?

Jag har funderat mycket senaste veckan, gjort många reflektioner och pratat med människor om livet jag lever och liknande. Allt är nästan bara positivt det måste jag säga, men när en efter en drar korsband, ledband och ben så ringer det en lite varningsklocka i mitt huvud. Jag är beredd och ta en skada för att göra det jag älskar mest, jag är beredd och göra nästan vad som helst och den frågan har jag aldrig tvivlat på. Men vad är det som egentligen håller på och hända när så många råkar illa ut? Av dessa 7 kompisar är 6 st tjejer. Jag har en idé om att det är sånt som händer när damskidåkningen är på väg uppåt, vi bryter ny mark, testar nya trick, hoppar högre och åker snabbare. Allt för att pressa gränser och nivåer för att bli bättre. Så under allt det tråkiga (ofantligt megatråkiga) som hänt mina vänner den här säsongen så känner jag ändå att vi är på väg någonstans. Jag intalar mig att det här är konsekvenser som blir när man för en idrott framåt, vet inte om det stämmer men jag försöker se positivt på det här. Jag försöker dra en slutsats som pekar uppåt inte neråt.

Något jag kommit på under den här säsongen är även att jag skapat mig bättre och närmare vänner inom skidvärlden och bättre och närmare vänner hemma i Kiruna. Jag har två liv som mer och mer blir förankrade på olika platser i världen och under olika tid på året, detta gör även att skiftningarna mellan dem två blir svårare och tråkigare, men kärleken så mycket större!

Jag pratade med Filippa tidigare under veckan och det är nästan ett år sedan vi sågs sist eftersom hon drog korsbandet tidigt på säsongen. Jag blev så glad av att prata med henne, höra hennes motivation och driv om att komma tillbaka. Jag blev varm i själen och du har fattats oss hela säsongen Filippa, nästa år rockar vi hårdare än någonsin.

Jag hann dessutom träffa Evelina en snabbis när vi var i Luleå igår och hon har också kommit framåt i sin rehab, hon slapp operation och är på väg tillbaka. Dessutom fick hon peppa Sanna lite som är i samma sits som Evelina var i för bara någon vecka sedan, nykraschad och jävligt ledsen. Det känns bra att hjälpa och stötta dessa själar, för är det något som krossar en skidåkares hjärta så är det skador. Jag sänker all min kärlek till er och jag ska åka skidor under våren för er också, jag lovar!!

IMG_6898

Jag vet hur viktig skidåkningen är för dessa fina människor så jag vet även hur tungt dom har/haft det. Jag försöka hjälpa, trösta och stötta. Det blev en tröstfrukost på scandic för mig och Sanna innan vi åkte till Luleå igår. Sånt behövs!

IMG_6900

IMG_4495

Förra året under Nendaz freeride och vi var då relativt nyfunna vänner. Nu känner vi varandra bättre och som jag vill ge er all min styrka. Krya vänner!!