För jag lovar er, ingen vill någonsin uppleva det som hänt oss här i huset de senaste två dygnen. Det hela började för mig när jag kommer en tredjedel på tävlingsfacet i hochfugen innan jag tappar skidan och kraschade på grund av en sten. Eftersom jag inte fick fullfölja mitt åk pga tappad utrudtning fick jag snällt åka ner på sidan och se glad ut. Jag känner mig rätt leds på att krascha faktiskt, jag var så otroligt besviken när jag kom i mål och mina känslor bara bubblade. Evelina som har hängt hos oss i två veckor var min stora stöttepelare, jag grät ut i liften om livet sen tog hon, Kristoffer, Klas och Oskar med mig på ett fint och långt åk. Det var många stöttande ord efter den tävlingen och jag vill speciellt tacka Evelina men även alla andra fantastiska vänner jag har där ute, ni är bäst!!
Ja okej, mentalt melt down..igen, men jag kom upp på benen snabbt igen för Evelina kom 3:a och Kristoffer tog hem segern på sin första FWQ någonsin så vi alla jublade när vi åkte hem. Sen kom ovädret som totalförstörde dagen och några dagar efter det.. Det snöar sällan nere på motorvägarna här i alperna, den mesta snön lägger sig uppe på bergen, men just den här dagen vräkte det ner i otaligt många mil. Inga dubbdäck får man ha här nere heller så vi kröp fram på vägen för att ta oss hem säkert. Vi kom till Le Chable, det vill säga byn nedanför Verbier, när vi åker i en rondell och sladdar in i en lyktstolpe med fronten. Vi hade tagit oss 60 mil i ovädret utan incidenter och så kvaddar vi bilen 1 km innan vi är hemma, vad ska man säga om det? Då var klockan 2 på natten, vi hade kört i 10 timmar, tävlat, gråtit och inte ätit ett enda riktigt mål mat på hela dagen. Så ni kanske kan förstå kaoset, chocken och den absoluta tomhet som infann sig. Vi löste bilen och fick sova i bekväma sängar hos en kompis nere i Le Chable, tusen tack för det Anna. Sömnen var inte den bästa och inte heller särskilt lång så vi vaknade rätt stressade och utmattade. Eftersom vi inte hade någon bil längre tog vi liften upp till Verbier och vad tror ni händer då? Liften stannar i över 1 timme!!! Detta har tydligen aldrig hänt och det hade verkligen inte kunnat hända vid ett sämre tillfälle på en sämre dag, vi hade fortfarande inte ätit något sedan dagen innan så vi var inte på bästa humöret heller. Så vi åkte hem och åt frukost sedan började kaoset i att lösa bilproblemet, vi hade levt i någon slags tro om att bilägarens försäkring skulle täcka kostnaderna. Bilen var alltså en Schweizisk kompis kompis mormors bil så det är några led ifrån oss som faktiskt körde den. Vår Schweiziska kompis var också med i bilen men ni kanske kan förstå ångesten hon kände. Hur som helst, det slutade inte där, det visade sig att bilen har en försäkring liknande halvförsäkring i Sverige, det innebär att den inte täcker några skador på fordonet, plus att det dessutom verkar ha vart sommardäck på bilen. Ja man höll på och trilla av pinnen allt för många gånger igår men vad skulle vi göra? Bara acceptera faktum att bilen var trasig och på verkstaden, att vi vart jävligt naiva som inte ställt tillräckligt många frågor och trodde att någon annan hade koll, så fel vi hade. Så med ett antal tusen fattigare men med ett antal lärdomar rikare går vi nu vidare från det här och till nästa tävling som är i Livigno, Italien, i början av nästa vecka.
Finns många att tacka för tillfället men vill mest bara säga att livet verkligen har sin ups and downs och har man bara rätt folk runt sig så klarar man det. Så tack till alla som hjälpt mig och oss andra under de här dagarna, ni är bäst!
Vi hade i alla fall gott sällskap i den stående liften på vägen upp till Verbier, han hade dessutom en laptop med sig vilket gjorde den vistelsen lite mer behaglig. Tack Aron!
Så efter två otroligt händelserika dagar passade vi idag på att åka lite puder, skönt att åka runt på berget med dessa grymma brudar, Evelina och Nat!
Ha det gött folket och tänk goda tankar!