Efter att prognoserna vänt från smått tragiska och deprimerande till att kanske gå med på att lägga lite snö här och var togs ett beslut. Roadtrip-dags. Väskan är packad. Det nödvändigaste nedstoppat. Och jag sitter här och fascineras över en sak. Någonting återkommande.
”Life begins at the end of your comfort zone.”
Hur många år som gått. Skiddagar som passerat. Vilket berg eller fjäll jag befinner mig vid. Eller hur sällskapet i stugan behandlar kvällen som knastrar förbi där borta i brasan vid soffans slut. Kortspel eller bankett? Det spelar ingen roll. Förväntan finns alltid där.
Klyschor, javisst. Jag är den förste att räcka upp handen. Men kombinationen barnsligt romantiserande, filosofi, klyschor, putslustighet, igenkänningsfaktor och skidåkning blir ofta en soppa svår att balansera. Den skär sig lätt. Men jag kan inte låta bli. Inte idag. Idag är det julafton.
Vintern som står för dörren blir den trettioandra utförsåkning på ena eller andra viset finns med i mitt liv. Skrik och panik utan stålkanter i Yxbacken inräknat. Trettiotvå år och fortfarande – första natten på en skidresa, och jag kan aldrig sova. Skidtestarhelg i Lindvallen? I skuggan av Monte Blanco? Skillnaden är absolut noll. Samma visa varje gång.
En sömnlös natt.
Nej, jag ligger inte och är nervös där i mörkret. Jag ligger inte och ältar någonting. Vad skulle det vara? Jag har åkt skidor en miljon gånger och väldigt, väldigt sällan har jag redan kvällen innan vetat om att just imorgon kommer jag utmana min positiva likgiltighet, med ett engagemang och en vilja att lura mig själv att utvecklas som skidåkare.
Nej, men ändå ligger jag bara där utan att somna. Ligger där utan att riktigt veta varför, samtidigt som jag nog för ovanlighetens skull kan sätta fingret exakt på vad alltsammans handlar om.
Snöjakten börjar nu.