Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Den stressiga försäsongen

Försäsongen har varit minst sagt hektiskt. Nej, nej, alltså jag har inte tränat överdrivet mycket eller flängt till olika berg och fjäll för att åka skidor. Nej, nej, alltså jag menar i Facebook-chatten, i delade kalendrar, på mail och via telefon.

Skärmavbild-2015-12-27-kl.-10.44.50
”Det finns ingen snö någonstans!”
”Ingen jävla snö!!!1”
”Hur blir det med Japan?!”
”Är det ens värt att åka västerut två gånger på en säsong? Tre gånger? Om det bara är snö där då?!”
”Norge? Hur ser det ut i Norge?”
”Vårskidåkning? Var? Va? Det är för fan december nu!”
”Ja, vi kanske borde åka dit. Jag har hört att dit är bra. Om det nu är snö.”
”Var är snön?”
”Jag ska till Wien över nyår, sen ansluter jag.”
”Vem är anmäld till vilka tävlingar?”
”Kan man verkligen tävla i friåkning?”
”Kan du höra med din polare om vi kan bo där?”
”Är det snö där?”
”Hur ser det ut i Norge?”
”Vi har i alla fall bokat tre veckor sen får vi se.”
”Har det ens snöat i Japan än?”
”El Nino? Alltså, västkusten? Man borde åka dit?”
”När har du tid? Hur ser det ut med jobbet?”
”Vilket jobb?”
”Vi ska åka och fota någonstans! Typ senare sen kanske. Häng med!”
”Vi borde åka och skriva om något! Någonstans!”
”Nej det blev inställt. Vi får tänka om lite där.”
”Jag får inte tag i någon än.”
”Ingen svarar på mail.”
”Var är snön!?”

Skärmavbild-2015-12-27-kl.-10.44.501
Spektrumet av skidåkare jag känner sträcker sig från – ”Öööh, bah det ordnar sig, vi drar dit snön kommer” till ”Nu har vi bokat en vecka i februari och en i mars! Frukost och transfer ingår. Hoppas det blir mycket snö nu bara!”

Personligen ligger jag någonstans i mitten. Tror jag.

Den trygghetsknarkare som lever i mig och bubblar upp till ytan ibland skulle nog gärna vilja ha ett Excelblad innehållande spikade datum, bokade biljetter, transfertider, försäkringspapper, extra batterier, någon mjukgörande salva och allt annat som egentligen behövs innan man lämnar hemmets trygga vrå.

Å andra sidan tycker jag om öppna dörrar. Det räcker egentligen att veta, just att, att skidåkningen blir av. Planering kring destination och hur vi tar oss dit går att lämna därhän tills en väderkarta avslöjar vart snön gömmer sig.

Vilken sorts planering och framförhållning som krävs för att komma i väg på en resa är så klart beroende av var i livet en människa befinner sig. Kontorsjobb? Barn? Hus? Sambo? Ja, då behövs förmodligen, generellt mer planering och framförhållning. Om du ska tävla på någon friåkningstour? Ja, då behöver du också planera. Vare sig du vill det eller inte finns datum att förhålla sig till. Tävlingar att anmäla sig till. Orter att peta in i GPS:en. Alla kan ju inte vara tjänstlediga för gudsskull.

Ett halmstrå att väva en filt av trygghet av.

Sedan finns gamla skidåkarrävar som varit på ena sidan av spektrumet, varit den där skidåkaren som släppt allt och sprungit mot en gammal Volvo 240, tryckt in skidorna och dragit mot berg så fort snölarmet har gått. Skidrävar som numera har mer eller mindre uppstyrda jobb och liv. Men som fortfarande får kortslutning vid för mycket planering. De vet att, och i bästa fall när, men inte hur eller var. Tändare och tändvätska till nyligen vävda filt.

Där i mitten sitter jag. Och försöker staka ut en sorts planering. Försöker veta någonting om någonting. Utan att hugga för mycket i sten. Den ultimata paradoxen. Är för lite planerat känns det jobbigt. Är för mycket planerat känns det jobbigt.

Fan, det här blir rörigt. Men det är just vad det är! Jag menar hur i hela friden ska jag kunna planera någonting om alla svar! Alla! Blir – ”Ja, fan vi åker! Någonstans.” Vad ska jag svara när folk frågar och svarar – ”Du ska med va? Vi drar va? När? Ja, typ februari! Var? Där snön är så klart. Vart är du då?”

Ibland agerar jag – ”Ööh baah det löser sig” och ibland har jag under hösten varit på andra sidan och försökt få till någon sorts beslut. Beslut jag alltså egentligen inte vill ha. För det mesta. Så till mina skidvänner som är i behov av mindre planering får jag be lite om ursäkt, när ni får massa frågor både ni och jag inte vill ha svar på än.

Så, vi sa att vi skulle dra 2:a januari. Men vi vet inte vart än. Det börjar bli dags antar jag.

Var är snön!?

Beslut!

Sagt och gjort. Vi satte oss som sagt ner och hade för ambition att spika något. Att veta någonting om något. Det är viktigt att ha någonting bestämt.

Och vi gjorde det. Vi tog ett beslut. Så här nära inpå avresan var det nog en nödvändighet. Möjligen är det så att bra beslut bara kan tas efter att de marinerats i ovisshet och ängslan. De tillagar sig själv där på grillen när tiden rinner ut. Inte tvingas fram, utan mer uppenbarar sig när det är dags att äta så att säga.

Nu är NM-veckan i Gränsen bokad. En vecka i maj är spikad. Skönt ändå.

Just nu sitter jag här och känner mig lite beroende av, jag vet inte, vitaminer och Fernet? Och lite svar. Var är snön? Kommer knät att hålla? Det finns ett gäng frågor och bara bergen har svaren…
Skärmavbild-2015-12-27-kl.-10.44.502