Jag tvingades i dagarna gå till en mataffär igen. Att handla mat känns lite som att diska eller tvätta, en ond cirkel som aldrig tar slut. Notera att jag gick dit, ut i verkligheten, utan rock, hatt och solglasögon. Och utan en hund som egentligen är en varg. Jag drack ingen mjölk och muckade inte med sjömän på skumma barer i hamnen på vägen dit. Nedan följer en helt objektiv redogörelse från ett besök i en mataffär.
En mataffär är som en nattklubb fast utan herpesframkallande musik och tillgång till sprit. Det första onda tar alltså ut det andra goda, som i vilken Harry Potter film som helst och båda fenomenen seglar in på topplistan över otrevligheter jag tvingas utstå fast jag inte vill.
Precis som på en nattklubb är de flesta människorna i mataffären, svettiga, stressade och har samma mål. (Det gäller att på snabbast tid hitta lite kött av hyfsad kvalité och sedan få med sig det hem.)
Målet flirtar med människans instinkter och människans instinkter tar fram det allra sämsta hos henne. Beteenden som hundratals år av civilisation och upprätt gång torde ha släpat ut på gårdsplanen och gjort upp med för länge sedan. Så är dock inte fallet. I en mataffär är det Grottbjörnens folk igen och igen och igen.
Jag har ingen Navy Seal utbildning. Jag är inte Optimus Prime. Jag har ingen Dunderhonung. Jag har inga kaststjärnor. Jag är inte Duke Nukem. Jag klarar inte sånt här.
Jag blir rädd, nervös och orolig varje gång jag står med den handskrivna listan i näven. Jag blickar upp mot neon-skylten, vars namn förkunnar att här finns det minsann: överlevnad, krukväxter, blöjor och glödlampor till salu. Jag är alltid osäker på hur det kommer att sluta. Kommer jag någonsin att komma ut? Vartåt ligger kassan? Och hur i helvete ska jag kunna hitta Mollbergsblandningen om ni som arbetar här hela tiden insisterar på att flytta runt den? Ärdet ett trick? För att jag för evigt skola vandra runt de osaliga gångarna i er butik?
Allt jag får till svar när jag frågar en av de uniformerade vampyrerna som smyger omkring i gångarna är ett utmärglat pekfinger. Mollbergsblandningen ligger där borta. Där. Den är där borta nu. Här är det andra saker. Gå dit. Kom inte hit. Vampyren håller för ansiktet och undviker ljuset genom att stapla upp fler paket med toapapper på varandra. De håller sig helst på lagret och går sällan ut i butiken.
Jag läser på min lapp. Jag försöker koncentrera mig. Jag försöker att inte stöta in i någon av statisterna från Grottbjörnen. Vill inte reta upp någon. Vill inte dö i en mataffär. Mina varor är utplacerade i en sådan ordning i affären att Eu-sammarbetet helt plötsligt känns logiskt. Nattorientering utan lampa. Kontrollerna är utspridda på min mentala karta. Jag blir trött och sugen på nybakt pizza. Varför är jag här? Jag äter ju pizza, alltså finns jag. Och här finns ingen färskt pizza.
Precis när jag inte trodde det kunde bli värre dyker verkligheten upp, slickar på sin handflata och slår mig i nacken med fullkraft. Plötsligt väller de in från alla håll. Ompa-lompierna. De springer runt benen på mig. De springer in i mig. De tuggar tuggummi och äter snor. River ner saker. Skriker och skrattar. Ingen håller ordning. Willy Wonka syns inte till. Jag flyr mot färskvarorna.
Där borta lagar en vampyr mat. Det står ett gäng zombies i en halvmåne och tittar ner i grytan. De provar maten och tuggar slafsigt medan de höjer blicken mot taket. De suger in luft i munnen. Tydligen är zombies känsliga mot varm mat. De kan bränna sig. Värt att notera. Zombie:sarna tar sikte och placerar trots sin brist på finmotorik skräpet i papperskorgen. Vampyren ler. Det är bra att så många vill äta giftet. Köpa det. Det ger klirr i skattkistan. Vampyrer som alltid är vakna behöver pengar att underhålla sig med.
Horden Ompa-lompier svischar förbi igen. De har sett Willy Wonka och vill förmodligen ha mer choklad.
Borta vid trädgårdslandet lassar andra vampyrer upp grönsaker och någon grottmänniska krossar avokados mellan sina lurviga fingrar. Willy Wonky tittar stolt på sina Ompa-lompier som är i fullfärd med att kasta apelsiner på varandra.
”Det är högt i tak här i mataffären”, tänker jag innan det svartnar för ögonen.
Efteråt sitter jag och tar igen mig hos Espressomannen. Jesus av mataffären. Han har gett mig en Chai-latte och nickar förstående. Jag funderar på hur jag kan undvika detta trauma i framtiden. Svaren hänger inte direkt i luften och de hänger speciellt inte i luften på samma sätt som plockade kokosnötter ofta inte gör.
Att be någon leverera hem maten, säger du! Det är hela grejen! Vi lever ju på 2000-talet! Du gnäller över problem som kan lösas! Bara buda hem maten! Det kommer inte på fråga.
Är du galen? Vampyrer får inte komma in förrän de blir inbjudna. Det vet alla. Att bjuda in dem vore för fan som att be om att bli biten.