Skidåkande vänner antingen cyklar eller surfar på sommaren. Cykla, cykla mtb, cykla nedför ett berg? Jag spelar golf. Det har alltid känts säkrast så. Det har aldrig känts värt det, motiverat eller aktuellt att prova på att cykla utför ett berg förrän nu.
Bristen på lust och motivation kanske har berott på att cykling alltid funnits där. Jag menar, att cykla lärde jag mig som liten parvel. Jag tror det var min farfar som kom med en stödhjuling och uppgraderade mig från trampbilen. Det var kul och lite ångestladdat att cykla tror jag. Där i början. Om mitt minne inte sviker mig. Vi bodde på en udde där en stig av packad jord och rötter kunde ta människor och hundar längsmed vattnet. Där cyklade jag och polarna lite då och då.
Någon proklamerade sturskt – ”Vi cyklar runt udden!”
De flesta hade bmx-cyklar och full face hjälmar. Och häftiga cykelhandskar. Jag hade en Crescent med tre växlar och en frigolithjälm. Att jag kände mig lite töntig är väl ingen överdrift. Jag fick aldrig en bmx av farsan. Jag fick aldrig en bmx. Jag minns inte ens att jag fick en motivering till varför jag inte fick en bmx. Varför jag aldrig fick en bmx. Aldrig! Jag minns dock att jag tyckte det var coolt att cykla där det liksom inte var meningen att det skulle gå och cykla.
Men allteftersom åren gick blev cykeln mer ett nödvändigt ont än på lek. I en svensk småstad där bussarna gick en gång i halvåret och föräldrar ansåg sig ha bättre saker för sig än att skjutsa runt till diverse aktiviteter blev cykeln förenat med mer nytta än nöje. Att uppväxten skedde i Motala kanske också bidrog till en viss skepsis mot cyklar och människor i tajta kläder.
Medelålders män i tajta kläder gör sällan någon glad.
Men skidåkande polare pratar sig ofta varma om cykling nedför ett berg. Så när möjligheten att få allt, så när som på transport till Åre, serverat tog jag chansen.
Det enda jag ångrar är att jag inte tog den tidigare. Kanske får detta bli syftet med den här texten. Att få någon som står och väger att falla platt för att köra hoj. Att testa idag hellre än imorgon.
Likheterna med skidåkning känns ungefär lika många som skillnaderna. Det är ljust, varmt, dammigt, lavinrisken är noll och man kan motivera en integralhjälm trots att man inte heter Seth Morrison. Men dynamiken finns där, farten, viktförflyttning, tvånget på framförhållning och den där klyschiga känslan av att vara mitt i ett ögonblick. Och vyerna. Vyerna finns där.
En cykelled krävde mig på ett förbannat fokus och levererar en trevlig balans mellan tillfällen av njutning och skräck, skräck som inte övergår i total rädsla för att mista livet. (Förutsatt att du bromsar lite då och då vill säga.) Jag tror det var ungefär när jag kom underfund med hur frambromsen fungerade och slutade flyga över styret som cyklingen greppade tag i mig. Någonstans mittemellan när jag bromsade mitt på en blöt träspång och hade för mycket vikt på framgaffeln mitt i Tjärnis. En led bestående av packad jord och arga rötter. Som förr. Fast nu var jag där på en muterad bmx.
Jag diggade allt, stenhårt, bokstavligt talat. Alltifrån att metodiskt hitta rätt linje mellan rötter och stenar till att ta rätt spår och lita på däcken i en sådan där jordvelodrom.
Vare sig du har tid och plats i plånboken för ännu en hobby, dra till Åre bike park och testa. Det finns goda burgare vid liften. Bara en sådan sak.
Det enda egentliga frågetecknet från helgen riktar jag till Skistar, varför stänger liften redan vid kl. 16 en lördag? Tillskillnad mot skidåkning skulle det vara ganska så nice, ganska så nice, att rulla vidare in i en ljus sommarkväll. Jag kan tycka att det känns lite osolidariskt mot gruppen att bomma igen liften.
Har jag fel? Om du inte gillar det? Då är det bara ännu en sak du kan stryka från listan. Har jag rätt? Då tar jag mig friheten att citera redaktör Liljeroth – ”Förbered dig på smärta och fattigdom.” Och ett brett jävla leende.
Cykelfolket? De kändes fantastiskt mycket mer avslappnade och tillmötesgående än skidvärldens dito.
Fan va kul! Haka på här! – en attityd som kanske hänger ihop med avsaknad av puderhets och det där föraktet man inbillar sig att man ska känna när någon annan som inte alls förtjänar det åker sönder ens linje. Cykellederna finns ju där även om du vaknar runt lunch och lider ditt lutherska straff efter bärs och Danzig på Parkvillan.
Att dricka en kall öl medan en avspolad cykel torkar i solskenet? Tammefan lika poetiskt som att stå lutad mot en bardisk i understället och ljuga om skidåkning.
Så, nu sitter jag här, med en öm axel, en svullen tumme, en handled som säger ifrån varje gång jag rör den, revben som hatar mig och en blodad tand. Jag tog en sorts revansch där uppe på Skutan tror jag. Jag fick min integralhjälm till slut, behövde inte höra en ringklocka som högljutt skvallrade om hur töntig min Crescent var. Jag hade fler växlar än tre.
Och farsan, jag tänker köpa min egen bmx.
Den kommer vara stor och arg.
Shits on like Donkey Kong.
