Det här med att skriva skidrelaterade texter, är något som jag ibland funderar över. Inför varje försök att förmedla någonting, i skrift, i tal, i rörlig bild – i skolan, i verkligheten eller någon annanstans är det viktigt att förhålla sig till sin målgrupp. Svensklärare började för längesedan tjata om detta, handledare på universitet tog över – ”Skriver du för alla, då skriver du för ingen!” Och precis när man kanske trodde att ens förpliktelser mot en målgrupp var över börjar alltsammans om igen.
En skidtidning. Borde inte en sådan vara fantastiskt okomplicerad? Eller präglas en skidtidnings existens, precis som detta stycke av frågetecken? Frågetecken som, om de rätades ut, skulle gynna alla? Eller? Kanske? Va?!
Kontext! Målgrupp! Målgrupp och kontext? Kontext och målgrupp. För vem skriver man till exempel när man prånglar ut skidrelaterat material? Och varför? Vilka består målgruppen av? Målgrupp och innehåll? Hur hänger dessa ihop? Enkelt eller lite som staten och kapitalet? De båda samexisterar men det kanske inte är någon som ror så att svetten lackar? Måste man kämpa för att placera de båda i samma båt? Och rikta ännu mer fokus för att de ska ro åt samma håll?
Saker som ter sig väldigt enkla, kan i en handvändning bli både komplicerade och meningslösa på samma gång. På samma gång, fast på olika sätt beroende på vem som läser?
För att konkretisera, vid en första anblick skulle man kunna anta att skidåkare är skidåkare och att skidåkare vill läsa om skidåkning. Enkelt som fan! Skidåkare vill läsa om skidåkning, innehållet avgör och den ständigt pågående, globala och närmast maniska klicka-på-mig-tävlingen torde till exempel icke göra sig besvär i vår nischade skidmediebubbla?
Det hela förefaller tyvärr inte vara riktigt så enkelt.
Målgruppen i det här fallet sträcker sig ungefär från ena extremen, skidåkare, till någon som anser sig vara en skidåkare, och avslutas på andra sidan spektrumet med, skidturisten.
(Observera att ingen av dessa grupper är mer rätt att tillhöra än den andra, det är absolut inte det jag sitter här framför en dator och påstår. Grupperna måste dock nämnas och specificeras, för grupperna har olika preferenser. Väldigt olika preferenser.)
Själv ingår jag i gruppen som anser sig vara skidåkare. Jag pratar väldigt mycket om skidåkning, mycket mer än jag åker skidor. Tror att jag kan ta till mig de mest djuplodande och nördigt insatta texter om skidåkning. Fnyser lite när någon skriver om saker som är så självklara. Ljuger lite när tillfälle ges. Jag påstår, om någon frågar, att jag är insatt i skidvärlden och motiverar detta med att jag vetat vem Candide Thovex är i flera år. Jag har pjäxor med 130 flex för gudsskull. Jag kan också i en begränsad interaktion med en riktig skidåkare få denne att tro att jag minsann också är en skidåkare. Detta genom ordval och vetskap om vart någon obskyr ränna ligger, samt hur man bäst tar sig nedför denne. Fira med rep du vet. Något gammalt minne om något ännu äldre afterskihak finns så klart att slänga upp vid behov. Men vid längre samtal, eller ännu värre, vid faktisk skidåkning blir min bluff snabbt synad.
Skidåkare är, för mig, någon som har skidåkning som ett ordentligt intresse, en livsstil, inte som en sysselsättning mellan lunchen och bastun på semestern. En vecka om året i Vemdalen? Jag är ledsen, du är en skidturist. En vecka om året i alperna? Jag är ledsen, du är en skidturist. Tre-fyra veckor om året? Kanske en i Japan!? Jag är ledsen…I bästa fall är du en skidturist som kan maskera dig som skidåkare. Om du nu av någon anledning känner att du har det behovet.
Varför blir detta svårt när en text om berg, fjäll och skidåkning ska till? Jo, väldigt förenklat, därför att – Skidåkare vill mest läsa om skidåkning. Skidturisten vill mest ha semestertips. Skidåkaren behöver inte semestertipsen och skidturisten kan i många fall inte riktigt tillgodogöra sig texter som riktar sig till skidåkaren.
De båda extremerna av spektrumet pratar inte samma språk. De har inte en likadan karta, likadana goggles, samma perspektiv, uppfattning eller ens samma färg på sina högst olika referensramar. Plus att prioriteringarna skiljer sig enormt. Återigen, utan att någon av prioriteringarna är rätt eller fel.
Men det hela är som om en innehavare av ett körkort, du eller jag, pratar med en Formula 1 förare och öppnar med – ”Jaha, kul! Du kör också bil? Visst är det jobbigt att hitta dragläget ibland?!”
Medan skidturisten bokar nästa sportlov ett år i förväg och förvissar sig om att stugan har en bastu, sitter skidåkaren och tittar på hur vädret ser ut i alperna kommande helg. Drar i ett par trådar, hittar ett badkar att sova i och slänger sig iväg. I en rostig bil. Från Chamonix till La Grave.
En recension av pannkaksbuffén i Sälen är i många fall lika intressant som det faktum att liftkorten kanske blir dyrare i La grave är ointressant. Och tvärtom.
Skidåkarens liv kretsar i mångt och mycket, på gott och ont, kring just skidåkning. Skidturisten har fördelen att ha ett vanligt jobb och ett fungerande liv utanför skidbubblan. Faktum som lätt förbises.
Detta ställer till problem för skidmedia. Speciellt om man slöar till och börjar snegla mot genvägar. Målgruppen som skidrelaterat material riktar sig till är redan oerhört begränsad i storlek. För att skidmedia ska överleva behöver större delen av den vara med på (annons)tåget. Lyxen att exkludera finns inte riktigt. Inte utan att ordentligt banta ambition, redaktion, vinst och allt annat som företag tycker om.
Så hur åstadkommer man detta? Jag har ju egentligen ingen aning. Jag skriver ju mest en blogg för att jag tycker att det är kul. Ibland faller dock bloggen offer för funderingar. Just för att vissa saker är trivsamma att fundera på. Det är ju ofta så med saker och ting. Så länge funderingar kring dem inte behöver mynna ut i handling och konsekvens förblir själva funderandet trivsamt. Eller något i den stilen.
Hur skapar man en plattform där hälften av målgruppen inte himlar med ögonen åt hälften av innehållet? Och den andra hälften knappt förstår vad man pratar/skriver om?
Ser man till att inte tappa kontakten med målgruppen? – Att känna sin målgrupp och tala samma språk som denne är väl ungefär den enda fördelen nischad media har kvar? Ger man inte sken av att vara insatt kan man väl likagärna hänvisa målgruppen till Vagabonds årliga – ”Alpernas bästa skidåkning och restaurangguide”? Där det understryks att man faktiskt bör ha så kallad ”säkerhetsutrustning” om man planerar att åka mycket offpist. Att veta vad målgruppen och målgruppens olika delar vill ha och på vilket sätt de vill ha det serverat? Det känns lite viktigt i sammanhanget.
Är man tydlig med innehållet? – Tydlig med vad en artikel kommer att leverera för information? Speciellt i sociala medier. Jag tror inte på att försöka lura in hela målgruppen i en och samma artikel, lura genom att skriva en sorts rubrik som lockar till klick. Det är en ful genväg som inte gagnar någon i längden. I längden känns ett sådant upplägg som gjort för att tappa läsare och tappa förtroendet. Detta då, i värsta fall, hela målgruppen känner sig lurad att klicka och snuvad på utlovat innehåll.
(Väl inne i artikeln kanske man är tydlig och gläntar på dörren, förklarar så att skidturisten känner sig välkommen? Om så behövs. Beskriver vad ett par av knapparna på den där komplicerade Formula 1 ratten egentligen gör för nytta? Och då, kanske förklarar att detta är avsikten från början, så att inte skidåkaren avfärdar alltsammans som något barnprogram.)
Har man att varierat innehåll? – Och framförallt, återigen, man lurar inte läsaren? Man är tydlig. Så att läsaren kan gå in i en text med öppna ögon. In i en text som passar läsarens ”behov”. Man skippar att lura läsaren med enkla och snabba klick? Satsar på ett mångsidigt innehåll? Är det inte bättre att få tusen läsningar på tio stycken olika artiklar, där de olika segmenten av målgruppen går ifrån en artikel och tycker den är bra? Gav någonting. Än tusen läsningar där minst hälften, kanske ännu fler, av målgruppen i bästa fall rycker likgiltigt på axlarna och i sämsta fall känner sig lurade och provocerade?
Slår ett informativt, varierat och tydligt deklarerat innehåll dessa genvägar? Vinner man läsarnas gunst genom att skjuta brett i form av ett omväxlande innehåll, inte i form av att försöka lura in hela målgruppen i samma avsaknad av innehåll. Jag vill hoppas det. Det känns liksom lite mer värdigt.
Tills sist vill jag bara understryka att jag egentligen inte har en endaste aning. Ser jag ut som någon som har en aning? Ser jag ut som någon med en plan!? Jag har ingen metod och är framförallt ingen syokonsulent.