Vilken del av utrustningen kan du inte vara utan? – En vanlig fråga, en fråga som förekommer i många olika sammanhang där en intervjuare vill ställa intervjuoffret mot väggen ordentligt.
Vad kan du inte vara utan på resan?!
-Resväskan? Passet? Biljetten? Har jag bara min packning, passet och biljetten, då löser sig ju allt annat. Man är ju flexibel.
Vad kan du som skidskytt inte vara utan!?
-Min vita pyjamas! Hm…eller kanske, bössan? Ammunition? Mitt vallateam?!
Vad kan du som brottare inte vara utan?!
-Min trikå! Fast skorna är viktiga också. Jag säger skorna. Öronen skiter jag lite i.
Och så vidare och så vidare.
Skidåkningskontexten är inget undantag. Frågan är och förblir förbannat konstig.
Vilken utrustning kan du inte vara utan på berget?!
En tuff, och kall och hård skidåkare svarar givetvis Fernet. Vilket i sig kan vara sant, om nu skidåkaren är kall och tuff och hård. Men det bygger lite på samma bräckliga teori om att alla bra skidåkare snusar. Alla! Och då pratar vi inte Catch mini lakrits inte.
Vartåt jag lite ingenjörs-savant vill komma är att om du svarar – ”Fernet! På frågan – ”Vad kan du inte vara utan på berget?” Är du då beredd att ge upp dina skidor? Dina utprovade, tryckta och nylästade pjäxor? Dina bindningar? Din jacka? Dina tidsenliga goggles? Hur ska du kunna åka 80% offpist, 34% pist, riktigt aggressivt utan dessa attribut?
Var går gränsen för hur svart och vit man får vara i sitt resonemang? Det ena brukar alltid ge det andra. Jag menar, frågar man ägaren till en skidanläggning vad som är viktigast i skidsammanhang lär de väl svara liftkortet?
Frågan blir lite märklig.
Men som tur är sitter jag, beroende på tolkning här och intervjuar mig själv. Vilket är ganska behagligt. Jag slipper bli ställd mot väggen och jag kan ändra frågorna lite som jag känner för det. Jag känner mig också ytterst privilegierad som har tid att lägga på de mest meningslösa texter. Så även denna gång. Det görs inga undantag här på fortet inte.
Därför, blir frågan jag ställer mig idag, den lite mer verklighetsförankrade – ”Vilken är din favoritpryl på berget?” En fråga jag i sin tur valt att definiera som – ”Vilken av alla prylar i denna prylhetsande del av prylsporter ställer till mest förtret för dig om den inte fungerar som den ska?”
Vad surar jag ur på mest? Vad förstör en dag? Efter noga övervägande har jag kommit fram till ett svar.
Det är inte repiga goggles som pajar min dag. Inte heller en hjälm från förra året, en Gore-Tex-jacka som andas lika ofta som en pärldykare av den gamla skolan, byxor som fastnar i bindningarna, knöliga strumpor, hål i belagen, att stå i någons armhåla under en gondoltur, baguetter som klyver tandkött som om de vore anställda av CERN, pjäxor som långsamt slingrar sig runt och dödar fötter, uppäten Snickers, en komplicerad transciever, kallingar som förefaller vilja tillhöra Fantomen, en trasslig sond eller en sprucken camelback.
Nej, handskar som inte håller måttet förstör allting. Kassa handskar är för skidåkning vad den där Tengil var för Nangijala. Blöta handskar! Fyfan, som Törnrosdalen före revolutionen. Dåliga handskar förstör allting. Allt!
Blir jag blöt och kall om händerna blir jag sur, grinig och vill inte vara med längre. Varför kan jag inte riktigt svara på. Möjligen beror det på min karriär som bandymålvakt, vilken kan ha bidragit till att händernas tålamod nu är lite kortare än övriga kroppsdelars.
Jag kan inte i ord beskriva hur jag avskyr att frysa om händerna. Stelheten, motoriken försvinner, fingertopparna skriker. Den där kombinationen av blött, kallt och likgiltighet som egentligen bara en riktigt svensk midsommar kan mäta sig med.
Börjar jag frysa om händerna slutar jag röra på armarna. Slutar sätta i stavarna. Vilket gör att steeze:en blir lidande. Jag slutar svänga helt. Orkar inte bry mig. Blir nästan lite självskadebenägen. Skiter i allt. Blir sugen på att sätta eld på händerna. Vill bara åka hem. Och då menar jag inte hem till stugan/lägenheten nere i dalen, utan hem till civilisationen.
Ett par bra handskar är a och o för mig.