Så hände det jag som skidbloggare både, om jag ska vara lite ärlig, väntat lite på, kanske längtat efter och fruktat från allra första början. Problemet som lurat bortanför avspärrningarna. Problemet hela skidbranschen dras med har blivit verklighet! Hur agerar man när trovärdigheten ställs mot möjligheten att få gratisprylar?
Brevbäraren hade idag inte bara med sig räkningar, reklam, gratistidningar och all annan galenskap samhället producerar. Det fanns något mer där. En hint, en blinkning, en gåva.
En gåva helt utan förbehåll. Men det där vet man ju hur det är. Eller så vet jag absolut inte det, eftersom jag totalt saknar erfarenhet från detta. Vilket gör mig nervös, villrådig och allt däremellan.
Det gamla uttrycket – det finns inga gratisluncher – ligger nära till hands att vända sig till antar jag. Tillsammans med ett gäng andra klyschor som skulle göra vilken människa med passerkort till Rosenbad som helst avundsjuk.
Problemet kokar ner till trovärdighet.
För mig blir det lite samma sak som när någon är sponsrad. Det är klart den personen rekommenderar och släpper fram ett visst par skidor, en jacka eller en hjälm. Den får ju betalt för det. Men hur vet jag att personen gillar just dessa grejer? Utan att nämna några namn, så finns det ju t.ex. ett par betalda friåkare som kör på sina grejer bara för att grejernas ägare betalar bäst.
Men jag, jag kan inte snurra runt, klarar inte av stora hopp, stora dropp, knivskarpa linjer, har ingen kamouflagemönstrad sportbil eller annat dito som genererar klick och uppmärksamhet. Så vad menas med detta?! Gåvan måste alltså att göra med mitt stora inflytande som skidjournalist….
Vilket blir ett stort problem.
För oss som inte kan åka och inte ta bilder, återstår orden, orden och vår trovärdighet. Det är allt vi har. Förvaltar vi inte den, då riskerar vi att blekna bort. Då blir vi reklampelare som inte ens åker på grejerna vi gör reklam för.
När jag som läsare börjar misstänka att ett reportage eller en produkt publiceras därför att personen som skrivit det tjänar väldigt mycket på alstret, utöver sin lön alltså, då riskerar jag att tappa intresset. Ett ortsreportage blir en balansgång så klart. Men utrustning, där vill jag veta om testaren är oberoende eller inte. Betalad eller fri. Eller girig. Eller delägare.
Och dilemmat slutar inte där. Att framhäva produkter blir ett problem ur ett sorts existentiellt perspektiv också. Är det verkligen rätt att främja konsumtion? Mår vi som mänsklighet bra av att röra oss i den riktningen? Jag kan tycka att det inte är en helt hållbar utveckling utifrån hur planeten verkar må.
Viktiga frågor, för viktiga för att urholka förtroendet för, frågor som vår miljöminister säkerligen funderar på när hon kör runt med sitt dieseldrivna fiskefartyg.
Så nu sitter jag alltså här och brottas med mig själv. Ska jag ta emot denna gratisprodukt? Ska jag sälja ut mina ideal? Låta mig köpas? Inte säga något till någon? Inte skriva en recension om den? Slutar grejerna komma då? Hur påverkar detta skidjournalistiken i stort!? Behålla? Inte behålla? Köpa själv? Fan.
Jag menar, Smell well verkar vara en bra grej. Alltså helt ärligt. Inget jag bara säger nu.
