En god vän sa en gång, kanske lite för sanningsenligt – ”Det här är fan det bästa med skidåkning.” Vännen låg i en soffa efter en hård dag på berget, drickandes en öl, iklädd ett underställ.
Jag är benägen att nästan hålla med. Visst, jag kanske inte skulle erkänna det offentligt. (För vi vet ju alla att skidor måste ju vara det bästa en skidåkare kan göra i alla väder. Att säga att åkningen var skit just en dag kan i värsta fall leda till ett så kallat ”livsstilsharakiri”.)
Men att hänga runt i ett underställ är svårslaget.
Lägg till en lägenhet eller en stuga vid foten av ett berg, någon kall öl, gammal hårdrock ur kassa högtalare, bacon i stekpannan och ett par polare i soffan? Lite problem med utrustningen att ignorera. En överambitiös brasa? En snöflinga utanför fönstret, en sådan där lätt flinga som sakta men säkert vägrar landa på marken. Lite ljugerier om dagens åkning?
Sammantaget närmar sig alltsammans det där ordet som börjar på e, det där ordet som många missbrukar så ofta.
Finns en bastu att tillgå har det hänt fler än en gång att den stått ensam med ett knäppande aggregat. Höjt temperaturen grad för grad utan att få ett uns av bekräftelse. Det finns bastuaggregat, vars uppmärksamhet, jag försummat så hårt att jag inte skulle ha blivit förvånad om de öppnat ett eget Instagramkonto och börjat slänga upp tvivelaktiga selfies. Jag kom mig helt enkelt aldrig för att krypa ur understället och ta mig dit.
Och vem kan egentligen klandra mig? Oss?! Min vän har helt rätt. Få saker slår underställshäng.
Jag skulle kunna sträcka mig, sträcka mig så långt att säga att understället blivit min egen värsta fiende. På ont och väldigt gott. Det liksom pacificerar mig till den milda grad att jag ibland undrar om jag inte missar både det ena och det andra.
Det har funnits dagar då jag tittat ut genom fönstret och vägt understället mot ett inbillat flatljus. Eftermiddagar då jag rynkat pannan och i bästa fall sagt att jag ansluter senare till efterskidåkningsbärsen. Tillfällen då jag likt en stenåldersmänniska samlat ihop rester i kylen för att slippa gå och handla. För att slippa bryta förtrollningen.
Hur många åk har jag missat på grund av mitt underställ? Hur många potentiella vänner träffade jag aldrig? Hur många av dessa fjärilsvingslag blev aldrig en orkan?
När jag är på skidresa, gör jag som många andra, sover i understället, lever i understället. När jag kommer hem saknar jag det.
Att få ha ett underställ på sig.
Det är synonymt med så många saker jag gillar, rent av älskar, att göra. Från bandymatcher i min ungdom, till nästa dags skidåkning idag. Underställ andas förväntan. Är ett underställ relevant, då händer det något. Pjäxor ska knäppas! Ryggsäckar packas! Skidor bäras! Stighudar fästas!? Gondoler åkas. Öl ska drickas! Leenden skall appliceras. Knogar möta andra knogar.
Jag vet inte. Men det hela blir lite på gränsen till fjanterier. Så mycket vet jag. Jag kan bara inte låta bli att förundras lite över hur ett plagg, ett enkelt underställ, kan innehålla så många minnen och lova så mycket förväntningar på en och samma gång. Vare sig det legat längst ner och luktat blöt bäver i en gammal bandytrunk eller sitter upphängt som en sorts flagga i en trång och fransk lägenhet.
Kontexten spelar ingen roll.
Varje gång jag ser ett underställ ler jag inombords. Varje gång jag har ett på mig, vill jag aldrig någonsin ta av det igen.