Som ett led i en långtgående strategi att bli skidklar kommenderade jag några vänner, övertalade dom att skolka från verkligheten en helt vanlig fredag,och drog i väg till Romme. För att testa status på skelettet. Eller ja, jag behövde kanske inte övertala speciellt mycket. Av någon anledning verkar skidåkare gilla att åka skidor trots att det handlar om en liten kulle.
Benet klarade av Rommes pister något så när, vad nu det betyder. Att lämna pisten var det inte tal om. Att svänga fullt gjorde ont och frakturen ömmade sådär trevligt efteråt. Vilket gör att större berg snällt får sälla sig till löprundor och andra saker som får vänta lite.
Enligt skidläraren har den bristande tekniken överlevt benbrottet. Så när som på en sorts tendens till ”koben” i ingång till sväng. Ytterst allvarligt då detta påverkar min steeze. Men till mitt försvar har inte fokus legat på att trycka innerskideknä mot backe på sistone.
För att anpassa mig till dagens snabba och moderna media, korta edits, raka klick och lika uppdaterade uppdateringar tog jag ner texten en smula och håller mig till en lista.
– Pisterna var på förmiddagen förvånansvärt trevligt preparerade.
– Pisterna höll inte hela dagen.
– Pisterna var mycket flackare än jag minns. (Mitt senaste besök i Romme förlades i slutet på mellanstadiet om jag minns rätt.) Ett tag trodde jag att jag var på en transportsträcka i Åre.
– Att åka skidor i Adidasbyxor från före revolutionen sparkar upp – jag bryr mig fan inte – attityden till en helt ny och nivå. Byxorna var inte ens gaffatejpade. Hatten av.
– Den generelle skidåkaren i Romme är inte bekant med GNAR.
– Kaffet i stugan på toppen var smakfullt. Chokladbollen (ja, det heter faktiskt så) lämnade mer att önska. Den var lite smörig i smaken. Omdömet gäller chokladbollen med pärlsocker på. Den med kokos provade jag av uppenbara anledningar inte. Gulaschen så bra ut. Pannkakorna gick inte av för hackor.
– Någon har byggt ett hotell bredvid backen. Vilket ger upphov till frågor.
– Vi såg ingen trubadur och åkte innan en förmodad afterski började. Vilket smärtar lika mycket som benbrottet.
– Det fanns en svart backe. Den var ganska brant i fem fallhöjdsmeter. Framför backen stod en skylt som uppmanade alla utom erfarna och duktiga skidåkare att vända om. Vilket kan ge upphov till funderingar kring perspektiv och den gamla klyschan – den bästa skidåkaren är den som har roligast på kullen.
– Götes brant som ovannämnda nedfart döpts till, separerade mjukbrallor och Eurogaps från mod och ambition. I viss mån också pjäxor från skidor.
– Tillfälle att köpa hamburgare gavs.
– En lift som antingen slår av benen på resenärerna eller tar tjugominuter på sig att nå toppen på kullen, blir lite av dagens ingenjörsgåta.
– Extreme Opinion kanske inte, chockerande nog, var rätt skidval. Hade jag vetat vad som komma skulle, hade jag tagit med mina Völkl Katana.
Inspiration till denna skylt? På bilden också, världens långsammaste skidlift.