Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Skidåkaren som aldrig blev magsjuk – en resa till och med Vietnam

Eftersom resemagasinet Vagabond tydligen och märkligt nog har alla frilansare som behövs publicerar jag därför en högst objektiv, inte alls utdragen och samtidigt heltäckande betraktelse rörande Vietnam här istället.

Då jag, via bristfälliga efterforskningar, insett tabut i att skriva saker om resor utan att bifoga bilder, klippte jag in ett gäng. Därmed inte sagt att jag borde ha gjort det. Som människa kan jag nämligen tycka att det är viktigt att inse sina begränsningar.

Inledning/Bortförklaring

Då jag fortfarande inte* kan åka skidor ordentligt, åkte jag till Sydostasien över jul och nyår.

(*Ett tragiskt faktum vetenskapligt säkerställt i och med skidtestarhelgen i Lindvallen. Jag var där och tvingades åka på en skida. Folk tittade skeptiskt. Vilket i sig inte är så konstigt, då det egentligen bara är hångelsugna franska skidguider som åker på en skida. Jag bastade också. Folk tittade skeptiskt även i bastun.)

En viss redaktör på en viss skidtidning, frågade lugnt och stilla – ”Varför i helvete åker man till Sydostasien!?” En absolut berättigad fråga. Speciellt till mig vars immunsystem förmodligen inspirerade karaktären ”Lill-Erik”, ni vet Berts kompis. Jag trivs inte i värme. Tycker inte om sand. Är lite rädd för kokosnötter. Och gillar inte att stirra maten i vitögat. Vad skulle jag i Asien och göra?

Till mitt försvar måste jag åberopa att alternativet var att fira jul i Örebro. Med allt vad det innebär. Bland annat serveras Lutfisk varje år. Den mest meningslösa fisken av alla fiskar. Havets svar på Aloe vera-dryck eller kommunalpolitiker utan förmåga att rucka på strandskyddet. Till det var sällskapet som skulle åka till Sydostasiens pärla väldigt trevligt.

Plus att till människans allra största förmåga hör som bekant egenskapen att lura sig själv å det grövsta.

En aktivitet jag ofta ägnar mig åt med bravur. Speciellt när det vankas en resa till mindre utvecklade länder runt om på planeten där jag tvingas leva och verka. Just då lurar jag gärna mig själv att jag är en så kallad Globetrotter. En vagabond! Att jag borde ha en egen resetidning!

Jag är en kamelont som smälter in överallt. Så måste det vara.

Så är naturligtvis inte fallet. Inte alls. Långt ifrån. Jag passar lika bra i Asien som en dansk på ett fjäll ungefär. (Minus midjeväskan.) Men så tänker jag aldrig när jag febrilt sitter och knappar i mitt kreditkortsnummer och köper ännu en flygstol. Då är jag vagabonden som älskar att uppleva nya saker. Nya världsdelar. Träffa människor! Se saker!

Med det sagt hade jag fram tills då av förklarliga skäl aldrig varit i den här delen av Asien och rest på det här sättet. Vilket så klart vänds till en fördel! Ännu en anledning till att ge sig iväg. Man vill ju inte vara den på after worken som aldrig varit i Asien. Aldrig varit inne i skiten liksom. Aldrig rest på riktigt. Aldrig upplevt den där tusenmetersblicken som alla backpackers får.

Kort och liten sammanfattning av resa <TL:DR>

Saigon – flodbåt på Mekongdelta – cykeltur – minubuss – krokodilfarm – minibuss – heligt berg – heligt plåtskjul på toppen av heligt berg – minibuss – racerbåt – ”paradisö” – mopedhyrning – uttorkat vattenfall – gammalt fängelse med skyltdockor – flyg – Saigon – krigstunnlar – hem.

Saigon
Fräsande och mopedälskande handelsplats.

IMG_1630


Flodbåt på Mekongdelta

Trivsamt färdmedel på trivsamma floder.

IMG_1632


Cykeltur

Runt en ö i flodmiljö. Känslan av hundraprocent turist blandade sig väl med möjligheten att se verkligheten.

IMG_0126


Minibuss

Icke trivsamt färdmedel.


Krokodilfarm

Plats där krokodiler bor. Tillfälle att förtära krokodiler, samt köpa krokodiler i väskform gavs.

IMG_1633


Heligt berg

Fin plats med utsikt.

IMG_1450


Heligt plåtskjul på toppen av heligt berg

Oklar byggnad i samband med heligheter.

IMG_1440


Racerbåt

Semi-trivsamt färdmedel.


”Paradisö”

Phu Quoc – Ö där möjlighet att bada, bli biten av små djur i vattnet, bli masserad och dyka finns. Det fanns ett par rev som inte lyckats bli dynamit-sönder-fiskade. Om man nu tycker att det där andas under vattnet är någonting som människor ska ägna sig åt alltså. Oändliga möjligheter att åka moped uppenbarade sig också.

IMG_1537


Mopedhyrning

Det kostade tio dollar att hyra en moped.


Uttorkat vattenfall

Osäker på hur detta illustreras eller beskrivs på annat sätt. Bifogar bild på strandnära boende istället.
IMG_1520-150x150


Gammalt fängelse med skyltdockor

Numera museum. Ett otäckt fängelse, med det trevliga namnet – Coconut tree prison – där otäckheter illustrerades med hjälp av skyltdockor.

IMG_1485


Flyg

Beroende på allokerad sittplats ett förhållandevis trivsamt färdmedel.


Krigstunnlar

Numera fredliga tunnlar som trots fredligheten var lite otäcka.

IMG_1611


Hem

Där min soffa väntar på mig.


Vietnam i tiden

Ungefär 5 minuter innan min väska kommer åkandes på bagagebandet synar verkligheten min bluff. Detta händer i och med tanken – ”Oj, så här fungerar det inte hemma.”

För att citera Forest Gump – ”Vietnam är ett helt annat land.”

IMG_1432Hus halvvägs upp på heligt berg.

En mycket korrekt iakttagelse av Forrest, Forrest Gump. Precis i samma stund som jag blir lite förvånad, raseras min bräckliga globetrotterfasad. Var fan är Bubba när man behöver honom? Det är klart det inte är som hemma och det faktum att jag ens är funderar åt det hållet kan bara tyda på en sak – att jag tillvardags lever i vår skyddade lilla nordiska bubbla, den där utan egentliga problem. Utan förmåga att sätta mig in i hur det ser ut på andra platser. Att jag en gång för alla borde erkänna för mig själv att vill jag uppleva något lämpar sig soffan och Discovery på tv:n bäst. Där jag kan pausa när det blir otäckt, gå på toaletten när behov uppstår, beställa mat när jag blir hungrig och sova i min egen säng.

Där ute finns verkligheten. Den är oförlåtande och hård. Det är livsfarligt att kliva utanför dörren egentligen. Man vet aldrig hur det slutar. Rätt som det är, är man i Vietnam.

Vietnam, Vietnam är ett helt annat land. Ett land på välbehövlig frammarsch. Välförtjänt frammarsch. (Men mer om det senare, troligtvis.) Ett faktum som blir omöjligt att undvika. Ett faktum att bli ödmjuk inför. Ett faktum att kanske lära sig något av.

Kulturen, historia, människorna och meningslösa resebetraktelser

Gemensamt för alla länder med utvecklingspotential är avsaknaden av papperskorgar. Vietnam är inget undantag.

Människorna är väldigt vänliga. Illustrerat nedan av en vänlig man som säljer glass.
IMG_1309
Huruvida han hette Ken framgick aldrig.

Språket är omöjligt att förstå och fruktansvärt svårt att anamma. Även för en globetrotter och ett språkgeni. Att säga ”hej” kan te sig enkelt, men med fel satsmelodi säger du istället – ”Kan jag få gröt tack”. Och det är ändå bara början.

Gud behövde pengar även i Vietnam. Inte ens i ett land där en öl kostar sju spänn och friterad mat inte speciellt mycket mer verkar den där gud gå plus/minus noll.

Neonljus förefaller ha ersatt gud på många platser.

Det målas ögon på båtarnas skrov. Detta för att fiskarna ska få hjälp att hitta hem, samt för att skrämma bort odjur i vattnet.

Rostig plåt och små plaststolar förefaller vara Vietnams motsvarighet till stamrenovering och IKEA-soffor.

IMG_1363Café på ö.

Backpackers existerar i allra högsta grad. (Backpackers är skidbummare fast utan berg om jag förstått det hela korrekt. Ja, ni läste rätt.) Backpackers driver runt i grupper och mäter crädd i hur lång vistelsen i landet varit. Samt sätter en ära i att citat – ”Inte ha en plan, bara ta dagen som den kommer liksom.” Jag vet inte om det är något att riktigt sträva efter. Jag menar jag behöver inte planera jättemycket för att sätta mig i en torktumlare full med nudlar och trycka på start.

Andra turister existerar också. Vid ett tillfälle frågade någon om jag ville ha ett kubbspel. Ett kubbspel.

Jag har fortfarande svårt att smälta erbjudandet. Jag hoppas jag artigt men bestämt tackade nej till det vansinnigaste av alla gotländska vansinnen. Som om inte midsommar är nog som den är.

Skämtade personen? Drev personen med mig? Hade personen släpat med ett kubbspel hemifrån? Vad vägde kubbspelet? Vad hade prioriterats bort till förmån för kubbspelet? Eller hade personen tillverkat ett eget? På plats? I Vietnam? Var det ett bambukubbspel? Hur fungerar ett sådant.Var spelade de kubb och varför? Vilken galenskap hade jag hamnat i? Fanns en utväg? Hade jag druckit för mycket? För lite? Eller ingenting alls? Hade personen anlitat en snickare för att tillverka ett kubbspel? Vad kostade det? Och varför ville personen skänka bort kubbspelet? Vad var haken?!

Speciellt existerar de turister som paxar solstolar med handdukar. Ett beteende som egentligen överträffar fenomenet att vara skidbummare utan ett berg. Tammefan överträffar det mesta när jag tänker efter. Om du är en av dessa sjuka människor som går upp innan solen för att paxa en solstol med en ”lånad” hotellhandduk ber jag dig sluta läsa nu. Backa långsamt härifrån och stanna och be om ursäkt vid varje respektabel reseblogg på vägen hem. Ni förtjänar inte att ha ett pass eller att äta glass till efterrätt.

Den där stressen att passa frukosttiden på hotellet infinner sig även i Vietnam.

Papaya påminner om möjligt ännu mer om tonårsfylla och fornstora misärer i Vietnam än hemma. Kanske förstärks den kräkaktiga smaken av solens arma strålar. Vi vet inte.

Det är billigt som aldrig annars. Något som kan leda till viss hybris i baren. Vilket i sin tur kan leda till oönskade liknelser med tecknade figurer från Ankeborg.

IMG_1260Det populära uttrycket ”Sky bar” konkretiseras å det grövsta runt om i Saigon.

Iskaffe med kondenserad mjölk går inte av för hackor.

”Jag blir av med tillståndet”, existerar inte på vietnamesiska. Speciellt inte hos taxichaufförer.

Att ”tappa ansiktet” är väldigt känsligt i Vietnam. Det är därför ofördelaktigt att tappa sitt eget humör och börja skrika som turist. Att hota med att sänka ett ställe på Tripadvisor fungerar inte heller. För referens till detta påstående se första punkten på listan nedan.

Kort lista över fenomen att beskåda i Vietnam:

  • Britters förmåga att inte smälta in någonstans. Inte ens på sin egen Ö när jag tänker efter.
  • Konsten att sitta på huk hur länge som helst.
  • En av mänsklighetens fulare sidor, karaoke.
  • Toapapprets tjocklek.
  • Den oroväckande avsaknaden av hemlösa hundar.

Sammanfattande slutsats

Så här hemma ligger det ju nära tillhands att börja lura sig själv lite igen. Dock vet jag inte om det är nödvändigt just här och just nu. Vietnam var förvisso lite som jag antog att Asien skulle vara. Som jag hört att Asien borde vara. Lite trasigt och lite knasigt. Fast kanske ändå inte.

Det är alltid mäktigt att se både hur saker fungerar och inte fungerar som jag är van vid. Som jag är beroende av för att själv fungera något så när. Hur världen trummar på i en annan takt. Vilka andra prioriteringar som styr och ställer. På en annan del av jordklotet.

Min slutsats blir att den här delen av Asien fungerar därför att Asien är Asien. Jag skulle aldrig klara av den och är inte direkt avundssjuk. Det är kul att ha sett spektaklet och lite olustigt att ännu en gång konstatera att utan mitt kreditkort är jag ingenting när jag reser på det här viset.

Vad mer, jo! Burger King! Glöm aldrig Burger King. Ni som sätter en ära i att hemma klaga på denna fantastiska mat, testa och lev två hela veckor med att undvika fiskhuvuden och grodgröt i desperata försök att beställa stektris med ägg. När en konung då uppenbarar sitt förlösande neonljus i slutet av gränden, när man blir räddad, då är man tacksam och njuter.

IMG_1565En fyr i den tropiska natten.

Nu sitter jag här och väntar på min t-shirt med texten – ”Jag överlevde Aisen”.

Självklart såldes den genuina trästatyn i flygplatsens souvenirbutik. Den som den världsvane globetrottern inte alls blev pålurad på en lika genuin marknad. </TL;DR>

Nedan fortsätter av någon anledning denna text i om möjligt fler tvivelaktiga betraktelser.

Saigon

Det allra första jag tvingas fundera över när vi landat i Saigon är inte helt oväntat trafiken. Den hade man ju hört talas om!

Efter att stapplande engelska mött varandra och förenats som världsmedborgare står det klart att Saigon har ungefär 9 miljoner invånare och att varannan av dessa äger en moped av något slag. Någonstans mellan 4 och 5 miljoner mopeder hetsar omkring där ute. Anledningen är, enligt taxichaffisen, att vägarna är lite sisådär (fritolkning av gester med hand) och att äga en bil är förbannat dyrt. Jag fick känslan av att det hade med en sorts importkostnad att göra. I ett land där snittlönen är lika låg som medeltemperaturen är hög görs onekligen en mängd prioriteringar. Mopeder förefaller vara en av dem. Kvalité på bostäder en annan.

IMG_1630

Som vanligt i länder med utvecklingspotential betyder rött – kör! Och grönt – All makt åt Tengil.

Ni som av någon anledning gillar filmen ”Avatar” och någonsin, också av okänd anledning, undrat om en motsvarighet till det där kollektiva medvetandet de blå urinvånarna uppvisar finns på Jorden kan sluta undra. Svaret finns på Saigons gator.

Varje Vietnames som sätter sig på sin moppe kopplar upp sig mot ett högre medvetande innan denne drar iväg. Den är enda möjligheten till att detta fungerar. Enda svaret. En symbios i en musikal redigerad av Krakel Spektakel. De kraschar inte. De kan förmodligen köra med ögonen stängda. De vejar för hinder innan de uppstår.

Detta i en motordriven myrstack där den enda skrivna regeln förefaller vara – du skola icke köra utan hjälm, kör du utan hjälm får du böta tio dollar.

Ni som har varit i Rom har inte varit i Saigon.

Som stad kändes Saigon för mig i stort vad trafiken kändes där i taxin. Högt och lågt. Rörigt. Inte så genomtänkt, hektiskt och framförallt oerhört varierande.

1985 hade kommunistpartiet bränt allt pengar på att försöka göra södra Vietnam lite mer Ho Chi Minh-inspirerat och öppnade då upp för utländska investerare. Vilket, kanske gissningsvis, har bidragit till stadens minst sagt blandade intryck. Höga hus med moderna entréer i glas samsas med allehanda infrastruktur, soptippar, skjul, marknader och restauranger både i lokaler och i gathörn.

IMG_1578Incheckaren på hotellet proklamerade att vi fått ett rum med – Nice river view! Yes! You can see river!

Stadsplaneraren borde ha fått sparken för längesen och den där Arge snickaren hade förmodligen fått ett slaganfall modell större om han skådat hur dragningen av elen gått till.

IMG_1571Men herregud?! Har du dragit elen själv? Har du licens? Du får inte göra så här. Får inte.

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska beskriva Saigon. En bra egenskap när man skriver en sorts resebetraktelse jag vet. Möjligen är just oförmågan en beskrivning i sig. Om det påstås att New York och London har en sorts puls, att Rom är levande, att Rio är på gång! Så har Saigon också en puls. Med samma slag per minut som en koffeinmarinerad ekorre.

Och precis som i resten av världen där man inte, som vi, har förmånen att mäta sitt liv i den mängd onödiga saker som inhandlats, tas det mesta tillvara på, återanvänds, säljs och köps. Överallt, mest hela tiden.

Ibland känns staden turistig, nästan plastig och precis när en globetrotter börjar bli orolig för att nästa inköp kommer att vara en kokosnöt med ett rosa sugrör i går det att svänga till höger på en gata, eller vänster rakt i en gränd där tiden stått still och allting kretsar runt ett par fiskhuvuden i en gryta.

IMG_1568

Tillskillnad från större städer och människor i till exempel Mellan- och Sydamerika blev Saigon aldrig hotfull eller arg. Som turist, förlåt globetrotter, blev jag aldrig omfamnad av den panikkänsla en inbillad kidnappning kan frambringa. Ingen kallade mig gringo eller försökte på att sätt utnyttja min gunst. Inte så jag märkte det i alla fall. Antingen togs ingen notis om turister eller så hälsades det glatt på turister.

Inte Saigon

Ett besök ute på landsbygden förstärker intrycket om ett land i kaos. Visst saker, och ting lugnar ner sig och är inte lika högljutt, lika påtagligt men det döljer inte faktum att vägar som inte borde vara vägar är just vägar och hus som inte borde vara hus är hus.

Skillnaden mot staden blir i vissa fall enorm. Den världsvane globetrottern får sig ännu ett slag i ansiktet i och med reflektionen – ”kan folk verkligen bo så här?”

IMG_1548Jag förväntade mig en katamaran, smutsiga vattenskoterdårar och Kevin Costner.

Svaret ligger väl någonstans i att människor, tack vare klimatet och på grund av ogynnsamma förutsättningar i kombination med slut på valmöjligheter just inte har så mycket att välja på.

Svaret på om det finns mopeder även utanför Saigon besvaras med ett rungande ja.

Här ute bland risfälten. Alla risfälten. Alla stora risfält. Den näst största risexporten i världen erfordrar ett par kvadratmeter. Här ute kan en turist börja se antydan till ett mönster.

Vietnameserna kanske börjar framstå lite som Ompa-lompier. Vänliga, generösa, trevliga, de dansar och ler. Men är kanske inte så väldigt organiserade.

Å andra sidan är de 95 miljoner stycken totalt och det regnar en del i perioder. En förklaring så god som någon till vägarnas undermåliga kvalitét. Men som någon förevigt förbannad av svensk standard blir det ibland lite svårt. Speciellt inte när varenda en av broarna förefaller vara byggda av Willy Wonka själv.

Trots att vietnameserna ute på fälten inte har speciellt alls mycket över var det aldrig snack om att inte bjuda in en världsvan globetrotter på grisinälvor och jäst bananvätska. Trots att de inte talade engelska förstod vi varandra runt vår inbillade lägereld. Om jag tolkade saker rätt hade mannen till höger i bild precis fått hjälp av övriga att anlägga en sorts gångväg i cement. Att husdjuren sprang omkring i cementen medan den torkade spelade ingen direkt roll.

festDär i grytan låg dem. Inälvorna. Vi inväntade magsjuka som aldrig kom. Riktiga globetrotters blir inte sjuka antar jag.

Här ute, utanför staden kunde vi bli uttittade, ombedda att vara med på bild, lyfta någons barn, känna oss som Jesus för en liten stund. Se hur människor faktiskt överlever ett liv jag, med min ge-upp-attityd och mitt bräckliga psyke hade klarat i fem minuter. Här kunde vi klyschigt nog inse att vissa problem här i världen inte är problem och att andra är mycket större problem.

Här odlas fisk och frukt, torkas tegelstenar, poleras ris (Ja, ris poleras tydligen.) och fraktas saker kors och tvärs på floder med rostiga båtar som förmodligen skulle göra vår miljöminister stolt. Rishattarna som avfärdades som turistfälla på flygplatsen användes faktiskt till vardags. Vilket kändes tryggt på något vis. Som om jag slapp bli lurad på en detalj i alla fall.

Vi färdades som sagt med cykel och flodbåt, racerbåt och minibuss med tvivelaktig fjädring. Ibland låg vi på stränder.

IMG_1561Exempel på strand.

På det stora hela kändes det som att vi upplevde den vardag vietnameserna antingen lever i frivilligt lever i eller tvingas leva i.

Den där fantastiska ulandskänslan, den där som säger att alltsammans egentligen kanske inte är ett kaos utan rullar på exakt som det borde infann sig som en tröstande mor. Den flytande båtmarknaden dyker upp där den alltid dykt upp och det går visst att sitta mitt i en korsning och äta ett fiskhuvud. Här bor jag, jag har alltid bott här. Jag skiter lite i att det har byggts ett stort hotell precis bredvid.
IMG_1522
Asiens bästa havsnära läge med stor potential! Luftig entré och tidsenliga detaljer! /Svensk fastighetsförmedling

Och! Så förbannat organiserade kanske de inte är. En gång fanns till exempel en hel massa krokodiler i Mekongdeltat. Forntida drakar härskade i floderna, levde rövare och åt upp folk och fä. Detta tröttnade vietnameserna på och började fånga in krokodilerna. Hur lång tid det tog kommer jag inte ihåg. Men nu finns inga krokdiler kvar. De bor på krokodilfarmar och/eller har blivit väskor. Vad jag ville säga med detta är att det krävs lite fokus och viljestyrka för att fånga in en massa krokodiljävlar i ett helt delta av floder. Hur kul det var för krokodilerna låter jag vara osagt.

Kaos eller inte. Det är ett förbannat vackert landskap. Men mönstret och den här ”Äh, va fan attityden” går igen lite överallt. Ett exempel på den kan vara det jätteheliga berget vi gick upp på en dag. På det heliga berget bodde en helig man (?) i ett heligt (?) plåtskjul. Tillsammans med en helig affär som sålde skrot. En get sprang omkring och gjorde vad getter nu gör på heliga berg.

IMG_1431

Maten och annan näringsverksamhet

Det första andra självutnämnda globetrotters i min närhet kände sig tvingade att informera mig om när jag stolt proklamerade att jag vågat boka en biljett till Vietnam, var att maten minsann skulle hålla allra högsta klass. Mycket bättre än Thailand! Vad nu det betyder.

Håll käften säger jag.

Jag såg framför mig små, fräscha knyten serverade i nätta träkorgar. Ångade och frästa grönsaker. Trevliga små koppar med lika trevliga små såser och så vidare. Och så vidare. Detta antiklimax ni asienfrälse bidrog till, kan bara liknas vid besvikelsen jag kände som barn när jag insåg att det bara fanns Club soda kvar i läskbacken i garaget.

Att som femåring våga sig ner i mörkret, sugen på en Cuba Cola, se backen, se flaskorna bara för att inse att bara Club soda fanns att tillgå, en sorg jag inte unnar någon!

För det första är nationalrätten någonting som kan liknas vid grumligt vatten och snabbnudlar. Utan vare sig smak eller ambition. Visst, vi kanske gick fel. Kanske gjorde fel. Men om så var fallet funderar jag fortfarande över vad som var rätt. Plus att detta är min resa. Håll undan.

För det andra tillsätts koriander i precis allting och min t-shirt med texten – ”Nej tack, ingen koriander” översatt till vietnamesiska hann inte anlända i tid innan avgång. Visst, visst mitt fel, det säger jag inget om. Fast skulle jag antagit att vietnameserna häller koriander i allt?! Precis allt!? Jag fick en drink med koriander i. Är allt jag säger. Koriander borde vara olagligt. Att hälla koriander i mat är som att vara liftvärd och slänga liften i skallen på alla som vill åka med. Så det så.

För det tredje, ja för det tredje ligger Vietnam i Asien (sydöstra). Vilket manar till försiktighet. Här serverades krokodil, inälvor, diverse huvuden och ormar mest hela tiden. Återigen led jag av min uppväxt. Jag är inte van. Jag är inskränkt, orolig, nervös och har en mage som egentligen bara tål rosa välling. Mina smaklökar har vuxit upp på bomull utan ärtor under madrassen. Nasse i Nalle Puh är en bra jämförelse när jag läser en meny. Står det ”grodgröt” blir jag orolig och misstänksam.

Och varför hade allt kött jag åt en fadd eftersmak? Vad gjorde jag i Asien nu igen? Och varför säljer ingen Billy’s Panpizza? Hur kan man inte sälja Billy’s Panpizza?

”Skidåkaren som aldrig åt en Billy’s i Asien” – där har Håkan Nesser nästa bokuppslag.

Och sked! Vuxna människor åt vanlig mat med sked. Sked har man till soppa, filmjölk och gröt. Om man nu av någon anledning äter filmjölk och gröt när det finns bacon. När vi ändå är på ämnet, bacon i Vietnam var inte bacon som vi känner till bacon. Ännu en detalj. Ännu en besvikelse.

En annan detalj är fördomen mot restauranger som har bilder på maten. De där bilderna alla människor med någon sorts ambition att kalla sig mat-, vin- och allmänna restaurangkännare alltid lite ”ödmjukt” brukar skämta om.

Käften säger jag.

Bilder på maten i Asien är bara positivt. Att ha tillgång till grafiska illustrationer om hur spektaklet kommer att se ut är bara positivt i Asien. Men, det behöver väl inte ni antar jag. Ni skulle väl boka hotell utan att se bilder på rummen också.  Äventyrare behöver ju inte sånt.

Skämt å sido. Maten smakade skit.

Förutom frukten. Frukten var väldigt fördelaktig. Mango och Ananas gick inte av för hackor. Speciellt inte om man mosade dem och tillsatte rom.

För att äta mat behöver en resenär ofta ta sig till en restaurang. Det var inga konstigheter att hitta en sådan, vi behövde bara följa den råda tråden. Läsa mönstret på menyn och sätta oss. Återigen, vietnameserna var, eller vad säger jag, är, är fortfarande får jag hoppas, ett fantastiskt folk. De är glada, trevliga, de ler, har tålamod, fnissar och visar inte en tillstymmelse till speciellt många västerländska drag. Det hela blir bara lite rörligt och kanske inte riktigt som man är van vid.

IMG_1449Varför många restauranger envisades med samma ljussättning som jag antar att många mentalsjukhus körde, när de fortfarande existerade, orkade jag inte ta reda på.

Ofta lite galet. På grund av språkbarriären kanske? Den i kombination med en okänd faktor gjorde att vi till exempel aldrig fick in maten samtidigt. Ofta fick besökaren inte in hela sin rätt på samma gång.

”Beställde du kött?! Inte bläckfisk? Aha, okej, här är salladen.”

Rekordet var när en döende fisk valdes ut till grillen och potatisen kom in ensam efter tjugo minuter. Sedan drickan en kvart senare. Därefter salladen och en timme senare dök fisken upp. En gång serverades ett jätteglas med varmt vatten när en ”coka light” försökte beställas. Här kan vem som helst få känslan av att befinna sig i ett avsnitt av dolda kameran, eller ”Partaj”, den om möjligt modernare varianten av så kallad humor.

En annan företeelse vi aldrig riktigt fick grepp om var den oskrivna(?) regeln om att laga allt på beställning. Hotellfrukosten var ett exempel, där pannkakorna prompt vägrade tillagas innan en gäst uppmärksammade en sorts kock om ett pannkaksintresse. Vilket alla på hotellet naturligtvis gjorde ungefär precis samtidigt. Med oändliga ledtider på pannkakor som följd.

Samma princip applicerades på hotellets grillbuffé. Visionen och ambitionen var det inget fel på, det är inte det jag säger. Jag menar bara att ha tre stycken kockar som ska grilla 150 gästers kött på beställning inte är optimalt. Speciellt inte när jag är hungrig.

Den enda anledningen till detta jag kan komma på är arvet efter fransmännen. Alltsammans påminner misstänkt mycket om hur fransmän i en bergsby förmodligen hade styrt upp en tillställning för 150 gäster.

Men, men, vad gör väl det när Mekongdeltat firar av ännu en förträfflig soluppnedgång? Och ska man vända på Havsaborren skulle jag med största sannolikhet göra bort mig om jag gav mig på att driva en vietnamesisk restaurang. Så jag taggar väl ner lite då. Men jag håller fast vid att de borde sälja Billy’s. Speciellt om de propsar på att ha franska grillbufféer.

IMG_1378(Det är faktiskt en soluppgång, men säg inget till någon. Jag är säker på att även den gode Hasse Fahlén skarvade lite ibland.)

Värt att nämna är att genidraget – ”Fondue*” även existerar i Vietnam och på flera ställen återfanns smaken av socker i köttfärssås. Också ett genidrag kan jag tycka.

*Fondue är en rätt uppfunnen av lata kockar där gästerna själva lagar sin mat.

En konstig företeelse var däremot den absoluta och konsekventa vägran att frångå den tryckta menyn. Byta ut riset till kycklingen mot wokade grönsaker? En sådan begäran möttes med oförståelse, koncentrerad i en sådan omöjlighet att vi återigen undrade om någon drev med oss. Så var inte fallet och varför besvarades aldrig.

Hela tillvägagångssättet ovan går att applicera på hotell och annan näringsverksamhet som drabbade mig. På gott och ont. Är en människa till exempel trött och hungrig och vill ha en säng eller mat, kan tillvägagångssättet upplevas som lätt frustrerande. Å andra sidan kanske inte allt behöver stressas så förbannat hela tiden. Och kliver hungern på finns faktiskt lösningar. Även om globtrottern fick leta lite extra ibland. Men det är ju det som är tjusningen med att resa! Att uppleva saker som inte riktigt fungerar som hemmavid. Att testa sina gränser. Sin förmåga. Som att i en fullskalig desperation leta efter Snickers. Känslan när den hittas är obeskrivlig. Den där känslan  som viskar att du är en överlevare av rang innerst inne.

IMG_1529I somliga delar av världen är självinbillade globetrotters lite gladare för de små nådegåvorna.

Staten

Vietnam är ett gammalt land. En gammal plats som tillhört bland annat Kina i olika omgångar och Frankrike. Det sistnämnda är något som bidragit till att jag och vietnameser i alla fall har en sak gemensamt. Vår skepsis angående fransoser.

I korthet (om jag förstod allt rätt): På 1850-talet dök ett gäng fransoser upp och började plåga folk på olika vis. För att till exempel ha råd med en förbindelse mellan Hanoi och Saigon beskattades folket så hårt och aggressivt att många svalt ihjäl. När fransoserna fick fullt upp med att själva bli ockuperade på 40-talet dök en man som fått namnet Ho Chi Minh upp och förklarade Vietnam självständigt. Detta höll i tjugo dagar, sedan kom fransoserna tillbaka.

När fransoserna gett upp och dragit hem för att äta ost och viska ömma, små kärleksord i varandras öron kom USA och allting började om igen. Det känns som om år av krig och galenskap har satt sin prägel ordentligt på Vietnam. Dock har man nu gått ifrån Tet-offensiv och lidande till att äta glittriga kex och fira in ett nytt år med lågstadielekar av varierande variation. Framsteg som kan göra vem som helst lycklig.

I Vietnam härskar ett endaste parti och att baktala deras hjälte Ho Chi Minh kunde tydligen resultera i fängelse. En guide vi hade med oss på ett äventyr berättade öppenhjärtligt om hur landsfaderns tid i ett par grottor kanske inte var vad den sagts vara.

Enligt sägnen sa Farbror Ho nej till alla lockelser och ägnade sig enkom åt landets bästa där i grottorna. Enligt guiden kanske landsfadern ägnade sig lite väl mycket åt galanta damer som flockades till grottan. Guiden manade dock oss till tystnad och förklarade att partiet inte gillade sådana sanningar.

Ett annat exempel på tjurskallighet skulle kunna vara den som den stackars skådespelaren som spelade Nordvietnamesisk befälhavare i Mel Gibsons – We where soldiers – råkade ut för. Han blev utkastad ur skådespelarklubben, fick sitt pass konfiskerat och kunde först efter lite diplomatiskt käbbel flytta till USA.

Tänk att inte ens få fnissa lite åt Göran Persson, Mona, Hägglund, Annie, Björka, Calle B, Juhult, Larsa O och deras brist på bedrifter? Riskera fängelse för en kommentar på en av Aftonbladets fantastiska artiklar? En främmande tanke för någon som vuxit upp i vår trygga demokratiska vrå.

Det låg rätt mycket fokus på flaggor, betongfundament med stridsvagnar och annat som brukar höra mindre demokratiska länder till.

Södra Vietnams huvudstad som trotsigt fortfarande kallades för Saigon av de flesta sydvietnameser heter ju egentligen Ho Chi Minh City och landsfader Ho:s nylle fanns på alla sedlar jag såg.

Skräckhistorier från beresta medresenärer om turister som hamnat i trubbel i Thailand på grund av bristande respekt för kungen gjorde sitt bästa för att söndra och härska. Men en sann vagabond smälter in överallt och inga direkta problem presenterade sig under vistelsen.

Kriget

Av Vietnamkriget, som i Vietnam kallas ”Det amerikanska kriget” mest på grund av att jänkarna inte varit de enda som varit där och härjat antar jag, finns spår lite överallt.

I Saigon finns ett par museer och runt om i landet finns ett gäng icke exploderade minor och bomber. Någonstans 600,000 ton bomber, minor och diverse andra sprängmedel som inte detonerat lämnade kriget efter sig. Ungefär 40,000 vietnameser har dött sedan 1975 och runt 60,000 skadats. Tack vare USA:s fantastiskt listiga drag att dumpa Agent Orange i djungeln, föds än idag barn med förbannat otäcka invaliditeter.

Det är ett folk och ett land som lidit som fan.

Inte många ställen i landet skonades känns det som. Var det inte krig och kemikalier var det annat. På Phu Quoc ön till exempel, den paradisö vars stränder vi utnyttjade, sköt man inte på varandra men som nämnt fanns ett fängelse fransoserna drog igång. Jänkarna tog över och fortsatte. I nutid har direktflyg från Moskva börjat landa på den lilla flygplatsen.

Vill en turist se ond bråd död går det alltså alldeles utmärkt. ”The war remnants museum” i Saigon hade en del av den varan. Bilder, berättelser och kuriosa. Dock i sann en-parti-anda väldigt vinklat. Nordvietnameser är hjältar och alla andra onda djur från helvetet.

IMG_1288

Vi åkte till tunnlarna i Chu Chi. Kanske fem-sex mil norr om Saigon. Där kan man prova att se hur omöjligt det hade varit att inte bli skjuten i djungeln på 60- och 70-talen. Samt titta på ondskefulla fällor Geneve kommissionen likt vilken nitisk svensklärare som helst hade ifrågasatt. Har man en liten släng av klaustrofobi går det med fördel att testa sina gränser under marken.
IMG_1588
En behållning med den här delen av resan måste vara när jag råkade fråga efter toaletten och en person pekar och säger – ”WC over there!”

Även här finns spår av den röda tråd jag nämnt tidigare. Den lite ogenomtänkta tråden. Efter en sorts guidad tur som ömsom kändes lite löpande-band-turism och ömsom informativ kom vi sent om sides fram till ett hus i djungeln. Där fanns möjlighet att äta, dricka, vila sig, samtala om sina intryck och köpa allehanda krigsmateriel. Precis bredvid låg skjutbanan där turisterna kunde gå loss på AK47 och andra stora kulsprutor. Vilken tonade ner nyss nämnda möjligheter en aning.

IMG_1590Ja, vem hade inte fruktat vässande bambupinnar, insmorda med bajs, under en fallucka. Falluckor och bajs är ofta en ofördelaktig kombination.

Avslutning

För sammanfattande slutsats hänvisar jag till den längre i upp denna något röriga text. Här nere lämnar jag blott en bild som för mig symboliserar Asien. På många sätt och vis. På gott och ont.

IMG_1585