Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

X-games, FWT, friheten, sponsorerna och alla andra

Av Posted on Inga taggar 0

Efter en helg med både x-games, slalom, störtlopp och Freeride World Tour kunde jag inte låta bli att fundera lite. Funderingar som resulterade i kanske den trassligaste texten jag någonsin skrivit. Inte nog med det, risken är stor att alltsammans kommer att avslutas med en fråga. Jag känner det på mig.

Så känner du inte för trassligheter, är din start på veckan abstrakt nog ändå? Även utan en text som egentligen inte kommer fram till speciellt mycket? Då råder jag dig inte till att fortsätta läsa så mycket mer än hit.

BibbenOmslagspojke @jarlenas

Jag ska ärligt säga att jag inte är speciellt insatt i någon tävlingsscen överhuvudtaget. Så mina åsikter nedan blir ordentligt personliga, subjektiva och kanske direkt felaktiga.

Den ingående funderingen började i – kan man verkligen tävla i friåkning?

Slalom, störtlopp och allt det där andra alpina har jag inga större problem med att det tävlas i. Sponsorer, loggor, åkare som håller upp sina skidor framför kamerorna. Tidtagning, reklam för klockor, sponsrade pannband och allt annat som hör till. Det är en tävling mot hundradelarna och ganska långt ifrån den subjektiva bedömningen jag som åskådare blir utsatt för så fort jag försöker titta på en tävling där friåkare tävlar mot varandra.

För mig börjar det som sagt där lite grann. Fria åkare som tävlar. Tävlar och blir bedömda av domare, sponsorer och publik. En neonfärgad djungel fylld av siffror och åsikter om vad dessa siffror borde ha varit.

Fröet till dessa tankar planterades lördag morgon när jag låg i soffan och tittade på FWT-sändningarna från Chamonix. Mittemellan bacon och kaffe slog det mig att min syn på – ”Oh, stomped that landing!”, ”Perfect control, just perfect!” och ”That is a perfect landing”, skiljer sig lite från kommentatorerna och såklart även domarnas. (Hemma i min soffa vet jag alltid bäst. En märklig inverkan min soffa har på mig.)

Nu är det väl ingen skräll kanske att ingen jag känner delar amerikaners syn på en stampad landning. Inte ens vissa amerikaner. Varje gång en amerikan uttalar sig om en landning under en klippa eller ett åk och utbrister ovanstående tänker jag alltid på Coca Cola light av någon anledning.

Coca Cola light och en hink med friterad kyckling tack. Och två milkshakes. Och en stor pommes. Ta en Cola light till! Zero calories dude.

Inte för att det hör hit alls, men jag rår inte för hur min skalle fungerar.

Senare på kvällen hade jag förmånen att titta på herrarnas slopestylefinal tillsammans med en insatt vän. Jesper brukar ibland kommentera liknande tävlingar och är därför inte helt förvånande bevandrad i tricks och allt annat som hör till. För en lekman och icke insatt höjer det upplevelsen att få svar på viktiga frågor under tävlingens gång.

Vad är en pretzel nu igen? Varför är just den där pretzeln svårare än den andra pretzeln som såg likadan ut som den tredje? Halå!?

Både jag och Jesper reagerade, om än lite olika, på utvecklingen av tävlingen. Först kraschade Henrik Harlut illa, sedan kraschade åkare på löpande band. Ett tag trodde jag nästan att det var Steve O och grabbarna från Jackass som fått tag i skidor på bästa sändningstid.

Vad berodde de upprepade krascherna på? Har åkarna nått toppen av vad som är möjligt? En fråga som återkommer nästan varje år. Men en fråga jag tycker är lika relevant när den kommer. Utvecklingen i den här delen av skidåkning är hur man än vrider och vänder på det makalös.

Berodde krascherna på att hoppen var för små? För stora? Felbyggda? Om vi leker med den tanken en stund, vad betydde det att åkarna trots detta fortsatte och fortsatte? Krascha och krascha. Svaret på denna fråga kommer troligtvis inte senare i denna text.

Nåväl, här någonstans kopplades morgonens FWT-tävling ihop med vad som hände i slopestylebanan i Aspen.

Min något naiva och fördomsfulla skalle började tänka med en förbryllande och halvmärklig logik. Jag rynkade på näsan och fnös lite föraktfullt åt x-gamesdeltagarna och tänkte, märkligt nog, att de på något sätt sålde sig. Rättade in sig i ledet och riskerade fruktansvärt mycket för att dels få vara med och tävla och dels ha en chans att vinna. För äran och sponsorernas gunst.

Vidare fortsatte mitt huvud att utropa Reine Barkered, Wille Lindberg, Matilda Rapaport och alla andra friåkare i Chamonix till mycket mer friåkare än deras kollegor i Aspen.

Visst, visst, det finns ju en oerhört subjektiv bedömningsskala även för dessa fria skidåkare. Men åkarna i Chamonix är ju liksom mer fria. De åker ju sådana där linjer ändå. De är ju friåkare. Nästan varje dag. Trots att det inte är tävling – tänkte jag och kom på mig själv i min egen dumhet och inskränkta tankesätt. Som om inte parkåkarna slänger sina trick när x-gamesstrålkastarna är släckta?

Så friåkare är friåkare är friåkare, som bara råkade hamna på en tävling. Eller?

Fel igen tror jag. Två väldigt märkliga resonemang på oroväckande kort tid. Det krävs en vinnarskalle som vilken som helst såklart. En vinnarskalle beredd att ta ett extra kliv. En extra meter. En extra grab.

Förmodligen, jag skriver förmodligen därför att det med största sannolikhet finns undantag, men förmodligen saltar Oscar Wester sina landningar lite hårdare just där och då. Tar en chans, slänger iväg någonting som inte gjorts förut. Wow-faktorn är viktig. Det har påpekats många gånger under sändningarna från Aspen. Troligtvis skickar Reine Barkered en större klippa när domarna tittar på? Om inte annat får han reka den på ett helt annat sätt innan än när det skall till att tävlas.

Matilda Rapaport släpper på lite extra och Emma Dahlström öser på lite mer? Grattis till guldet!

Den generelle friåkaren, de flesta åkarna i respektive discipliner satsar väl extra när det väl gäller. Det känns säkert att anta. Hetast när det gäller! För att citera Pontus Kåmark.

När jag tvivlade även på detta resonemang återvände jag till mig själv, tittade ner på mitt brutna ben och tänkte på vad en kamera på skallen kan bidra till. Mitt ben fick agera tyst ett vittne kring det faktum att det finns situationer där risk förlorar partäröverläget mot belöning. Om inte x-games eller en tävling på Freeride world tour är sådana situationer så?

(Vad min belöning var funderar jag fortfarande på, så det kanske är jag som ska ifrågasättas å det grövsta istället för friåkningen. Tur ändå att just denna blogg än så länge är min.)

Om detta antagande är korrekt. Oddsen för det väljer jag att bortse ifrån. Då hamnar alltså friåkarna väldigt förenklat i händerna på domare och sponsorer. Sponsorerna pushar åkare att synas genom att göra bra resultat. Domarna avgör vad som är bra resultat? Är det snurrar i år?! Volter? En kombination? Vilket åk var egentligen bäst i Chamonix?

Hur fria är vi* friåkare om någon annan dikterar vad som är vad, när och varför?

*Jag säger vi, det känns mäktigt.

Och tänk om FIS räknas in i dessa ”någon annan”, en hemsk och förbannat obekväm tanke. Men tack och lov stod ju FIS-clownen ensam kvar i Tyskland. Jag tycker mig dock se den där självlysande, röda näsan någonstans i periferin.

Förbannat. Inte ens frågan på slutet hade jag rätt om.