Det blev helg och på helgen blir jag alltid lite håglös. Ett faktum som bidrog till att skrivarmbitionen och viljan att ta sig ur sängen skedar varandra medan de stirrar in i väggen. Allt detta ledde i sin tur till att jag kom på den briljanta idéen att slänga upp ett redan publicerat alster.
Med min listiga idé i huvudet försökte jag få tag i redaktören uppe i Åre. Han har ju ändå köpt och tryckt texten en gång i tiden och jag ville inte gå händelserna i förväg. Att få tag i redaktören visade sig lättare sagt än gjort. Troligtvis var han i garaget och polerade sin pickup med en tvättlapp eller försökte kränga av mtb-delar på blocket. Redaktören godkände hursomhelst min plan, men ifrågasatte samtidigt, med all rätt, min bloggambition. Men, jag menar det är ju helg och alla har ju inte nästa cykelsäsong i Åre som motivation att stiga ur sängen.
I alla fall. Här kommer, vad jag anser vara ett viktigt bidrag till den ständiga debatten kring huruvida surfing egentligen borde klassas som ett sätt att sola istället för det nuvarande epitetet ”extremsport”.
Till er som mot förmodan redan läst den ber jag om ursäkt. Och till er som inte läst den, ber jag också om ursäkt antar jag.
Året var 2014 och jag hade alltid undrade hur det skulle kännas att surfa och eftersom livet i mångt och mycket tycks mig handla om att kryssa över saker på en att-göra-lista gick det som det gick.
Mitt i begynnande skidsäsong blev jag medbjuden på en resa med löften om sol, surf och generell fantastiskhet. Eftersom min skepsis mot att byta snö, stålkanter och höga berg kom som en lavin efter lunch på en sydsida, gjorde jag vad vilken sund människa som helst skulle ha gjort: försvarade mitt svek mot mina principer genom att lura mig själv.
Och som jag gjorde det.
Jag har ju till att börja med inte varit på en regelrätt solsemester på flera, flera år. Magaluf -98 kanske. Sol och värme är ju skönt ju! Och vintern i framförallt Alperna artade sig sådär? Instabilt bottenlager, laviner och tunna snötäcken mest överallt? Surf! Jag har alltid velat testa. Så länge jag kan minnas har jag tvångsmatats med myter om surfing. Att vara ett med havet, känslan när en våg trycker på, det andliga sökandet. Fart och adrenalin. Att känna sig oändlig i det stora blå. Alla episka solnedgångar som Hollywood och Instagram kablar ut. Kvällar fyllda av brasor på stranden och allmänna vårkänslor.
Jag lyckades. Jag blev lurad.
För det första, u-länder! Ta Frankrike t.ex. – definitionen av ett u-land – ingen talar utländska, ingenting fungerar och skitigt vin är billigare än vatten. Visualisera detta och ta bort snö och berg. Vad blir kvar?
(Enda anledningen till att EU inte bommat igen Frankrike är väl bergen?)
Just precis. Ingenting förutom ett ständigt sökande. Efter vatten, luftkonditionering, något att göra, mat som inte kommer att vilja spela upp en scen ur en Alien-film strax efter måltiden, mer vatten och tidtabeller från den här sidan 2000-talet är bara några exempel.
Samtidigt som du måste överleva dammiga vägar dekorerade med slukhål, allehanda djungeldjur, försök att konvertera den lokala och färgglada valutan utan att få epilepsi och en mañana-mentalitet som kan få vem som helst att tugga fradga.
När du överlevt allt som u-landet kastat på dig och nått din destination. Då kommer väl belöningen? Nej. Eftersom jag valde att åka till en strand kom ingen jävla belöning. Inget berg som tornar upp sig mot horisonten. Inga gondoler. Inget skönt underställ att dra på sig. Nej. Nada! De nada! Mañana!
Framme vid resmålet väntade en sandstrand. Full av sand. Med allt vad sand innebär för ett fysiskt och psykiskt hälsotillstånd. Efter att jag betalat för ett parasoll som gav mig skugga mot solen, en sol som förmodligen slagit vad med månen om att kunna sätta eld på mig, kom nästa fiende över mig – tristessen.
Mina damer och herrar, i ett ”surfparadis” finns absolut ingenting att göra. När jag efter fem minuter tröttnat på att försöka bli brun, försöka att inte brinna upp, äta fisktacos, försöka hålla ölen kall och leta efter mera vatten – hyrde jag en surfbräda i hopp om att i alla fall surfing skulle leverera.
Ha!
Om skidåkning är som att spänna fast skidor på fötterna och dra iväg nedför ett berg – är surfa som att sitta och ragga i en bar. Man väntar och väntar och väntar på att rätt offer skall dyka upp. När väl den rätte uppenbarar sig resulterar det i ett förbannat viftande med armarna och väldigt lite action.
Lite för abstrakt? Okej.
Att surfa är som att gå upp för en skidbacke och bli tacklad av arga tvättmaskiner på vägen upp. När du väl kommer upp, sitter du och väntar på att rätt snö skall lägga sig på rätt plats. Om detta händer kör du tre eller fyra sköna pudersvängar. Sedan börjar allting om igen.
Och allt annat som hör till surf- och strandkulturen? Herregud. Jag fruktar för mitt liv här. Livrädd att jag en morgon ska vakna med tribaltatueringar, ihoptvinnat hår, uttänjda öron och ett sug att tända eld på saker, för att sedan psykotiskt veva dem framför nyllet på de lokala restaurangernas middagsgäster.
Rädda mig. Död eller levande.
Fem positiva saker med surfing
(Det gäller ju att se saker från den ljusa sidan fick jag höra av en mañana-infekterad och värmeskadad lokal surfare)
– Point break
En hyfsat bra rulle.
– Relativt liten lavinrisk
Eftersom det inte finns någon snö, finns heller ingen risk för laviner. Det skulle nog till och med Skistar kunna hålla med om. Men vi sätter en tvåa för säkerhets skull.
– Väldigt ömtålig utrustning
Surfbrädorna är lika fragila som sina ägare och när utrustning går sönder, får man köpa ny utrustning. Det är roligt med ny utrustning. (Jag har på riktigt bevittnat surfare som bäddat ner sina surfbrädor i sängen för att de citat: ”Kan bli repade och går sönder väldigt lätt. Skratta inte, det är inte samma sak som med skidor.”)
– Vågorna
Vid dålig prestation kan du alltid skylla på vågorna. Den gamla klyschan – det finns inga dåliga vågor, bara dåliga surfare – tycks inte existera.
– Ingen gogglebränna
Efter en surfresa slipper du komma hem med en gogglebränna. Utan kommer hem med en gedigen så kallad helkroppsbränna. Vilket, som vi alla vet, kan vara en riktig fördel i den riktiga världen.