Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Gymmet och jag

Av Posted on Inga taggar 0

Hej och välkommen. Eftersom varje respektabel och seriös skidblogg förefaller innehålla minst ett inlägg angående gymbesök och dess erövringar om dagen. Känner jag mig manad, driven och i viss mån tvingad att rätta in mig i ledet.

Då jag under sommaren och hösten ägnat mig åt gummisnoddar, yogaliknande rehabiliteringsövningar och andra rena ursäkter till substitut för egentligen ingenting alls, har jag nu äntligen gått över till rummet med fria vikter, böjrack, testosteron och allmänt accepterade samlagsljud.

På gott och ont.

Gott därför att yogaliknande rehabövningar egentligen inte är någonting för mig. Jag passar in där på stretchmattan och balansplattan ungefär lika mycket som Martin Timell skulle göra sig i Gladiatorerna. En konsultmullig och halt Martin Timell. Som gladiator. Så mot den bakgrunden är det skönt att vara tillbaka där jag inbillar mig att jag hör hemma.

Jag har också lämnat alla otäcka maskiner bakom mig. Vilket är bra, nu slipper jag gå till gymmet och känna samma rädsla och förakt som John Connor förmodligen upplevde när han höll på att skapa sig sitt eget öde. Att försöka bygga upp sin motsträviga kropp är svårt nog som det är. Att göra det  i någonting som ser ut som en sexleksak från framtiden är bara ovärdigt.

Å andra sidan hamnar jag nu i en miljö jag aldrig riktigt behärskat eller känt mig trygg i.  Friavikterrummet! Lite som modeveckan i Paris eller ett besök i valfri pissoar. Det är alltid någon som tittar, jämför och bedömer ens teknik. Kanske lite samma känsla som när jag går på en afterski i Lindvallen.

Rummet med de fria vikterna tycks mig nämligen ha många likheter med en regelrätt svensk afterski:

– Det luktar ofta lite konstigt.
– Det är otroligt viktigt att klä sig rätt.
– Golvet vittnar om fysisk aktivitet som kanske inte lämpar sig för människor egentligen.
– Många människor förefaller ha laddat för aktiviteten hela dagen.
– Människor dricker saker som kanske inte lämpar sig för människor.
– Det spelas alltid för lite Britney Spears.
– Människor riskerar att få lida för sin teknik.
– De anställda är alltid lite för jävla glada och trevliga, speciellt i relation till kontexten.
– Alla vet att de anställda egentligen bara är där, därför att de vill hitta någon att ligga med.
– Unga killar lastar på för mycket och unga tjejer bryr sig lite för mycket om hur de ser ut. Eller tvärtom.
– Det kan alltid vara lite mer fokus på Fernet.
– Människor låter som om de någon gång varit en älg som haft en seriös karriär inom tysk porr bakom sig.

Men vem är jag att ha åsikter egentligen? Jag menar, hade jag lyft vikter värda att nämna i kilo kanske jag också hade låtit som en mustaschprydd älgjävel.

Väl i rummet med de fria vikterna har jag en struktur och en väldigt raffinerad strategi. Vilken går ut på att jag lyfter saker på måfå tills jag blir trött, sedan går jag hem.

Jag tittar lite på vikterna och känner rädsla. Förakt och lite avsky blandat med visioner om nästa berg. Nästa berg då jävlar. Sparkar lite på en pilatesboll. Drar i någon vajer. Hänger vid vattenkranen. Nickar bekräftande åt någon som är stark.

Vad jag lyfter styrs egentligen mest av var i rummet jag kan vara utan att få för mig att jag är i en källarlokal i Frankfurt tidigt 70-tal. Avskildhet är viktigt för mig när jag tränar. Det är kanske min enda ambition när jag är på gymmet. Att undvika samlagsljud och invänta belöningen. För efter man lyft saker får man dricka en shake som smakar jordgubb, eller banan, eller vanilj. Eller alla shakes! Efter shaken ges också tillfälle att duscha med andra människor. Inte att förakta.

Att börja dagen med att se en annan människa aggressivt gnugga och onormalt länge applicera schampo mellan skinkorna kan faktiskt bidra till ett annat perspektiv på verkligheten.

Allt detta får man tillbaka om man går till ett gym, det och att kunna slänga ut gymbangers på Instagram så klart. Det är viktigt att hänga upp sin ambition på något. Lika viktigt som att visa upp den för någon.

Min ambition återspeglas så klart i min muskelmassa och åkteknik. Ett faktum omöjligt att blunda för. Det handlar som vanligt om att ge och ta. Kompromissa med sig själv och ställa kompromissen i relation till verkligheten. Vad nu det betyder. Orättvist är det hur som helst.

Med det sagt är det med en viss sorgsenhet jag måste erkänna att jag känner ett visst mått avundssjuka och en hel skopa beundran gentemot människor som inte bara är motiverade, utan också insatta i hur ett marklyft egentligen går till. Som tagit reda på detta. Som kan köra mer än en halv benböj. Som har en plan och som håller sig till den. Som går till gymmet ofta trots att det spelas för lite Britney Spears. Som ser igenom allt vad ett gym innebär, som har en plan, som är smarta nog att inse att det man tar igenom på gungorna, får man igenom på baksidan av berget.

Jag själv?

Är huvudet dumt får kroppen lida och som jag lider.