Tazawako.

Hej och hå

Japan är nog världens varmaste land. Varenda rum, buss, tåg eller restaurang man sätter sig på har de vridit upp temperaturen till 28 grader och har fortfarande dunjacka på sig. Jag förstår ingenting.

Tazawako var en fritt fall och ett litet steg i rätt riktning för mig, även om jag inte känner att jag vunnit över denna backen än. Jag får inte ned de åken jag har i mig. Träningsdag nummer två inför tävlingen hade jag två mittsektioner som kändes så bra att jag kunde vinna allt, men fick inte alls till hoppen på samma sätt och det var samma problem jag hade i mitt kvalåk dagen efter. Det sved riktigt hårt att ta emot poängen, och att bli helt utan världscuppoäng trodde jag verkligen inte när jag kom ned. En av årets jämnaste tävlingar och mina misstag straffades hårt. 32a plats. Mina exakta ord efter tävlingen finns att läsa HÄR.

Parallellen var också en besvikelse, om än ett steg i rätt riktning igen. 15e plats och tillbaka i final som är topp 16. Det var varmt och soligt, vilket låter trevligt men ställde till riktigt besvärliga förhållanden i backen. Det gick från slush till packad snö på några minuter och hann bli hårt som cement när världscupens 80 åkare gjorde sina träningsåk. Min första parallell var mot Jussi Pentala, FIN, och jag tog segern efter att ha åkt stabilt i mitten och slagit honom i tid. Nästa heat gick mot Ben Cavet, FRA. Ben har tre pallplatser i världscupen, alla i parallell. Hans styrka är hans snabbhet och när jag inte fick till min start var heatet över redan innan det börjat. Ben åkte ifrån mig och i mitt försök att komma ikapp tappade jag kontrollen. Han fortsatte åka bra resten av dagen och blev till slut trea.

Jag tappade en placering i världsrankingen efter denna helg, till plats 12. Med en tävling kvar är det väldigt jämt på den listan, men som alltid gäller det bara att fokusera på att åka bra åk och njuta av att få köra världscupfinal på en byggnadsställning i centrala Moskva. Mest av allt ser jag fram emot att få träna och se till att dessa dagar aldrig upprepas. Att minska på dagarna jag inte levererar, att stärka tron på min egen förmåga, och att fortsätta utvecklas som åkare.

Sen vill jag säga grattis till Brad Wilson som efter ett och ett halv års skadefrånvaro kom tillbaka och tog en världscupvinst i singel. Han bjöd på en show utan dess like. Coolt. Bilderna är från mig själv och FIS Freestyle.

tazaedit (1 of 4) tazaedit (2 of 4) tazaedit (4 of 4) 12719296_10153953214626306_3887655037802200733_o 12779100_10153953212056306_4230614489155059331_o 12804761_10153953551381306_3451838010142172216_n 12803235_10153953550866306_8106301048042844737_n

3a i världen – tack

Hej!

Åket åket åket. Det var det som gick genom huvudet varje gång jag startade. Vad är min uppgift, vad är det JAG ska göra. Det här inlägget är egentligen bara ett tack och ett konstaterande. USA blev precis så bra som jag hoppades att det skulle bli. Första pallplatsen på världscupen, Sveriges första pallplats på sex år, en markering från den svenska flaggan att vi är att räkna med. Igen. Det jag minns mest av allt är att ställa sig på pallen och hålla upp skidorna i luften. Där och då fick jag igen allt jag har lagt ned och offrat under alla åren jag drömt om det. Det är värt det. Det är värt varenda dag det gör ont och det är svårt. Att sedan få dela ögonblicket med Mikael Kingsbury och Matt Graham, som är två av mina bästa kompisar på touren. Det var en maximerad upplevelse. Samma sak att luta sig över staketet och få känna stöder av mitt lag. Felix, Vinjar, Hedvig , tack. Och ni som inte var där. David, Clara, Tevje, Walter, tack.

Genom Lasses kontakter i USA hade vi lite extra personal på plats under tävlingen. Doktor Doug, hopptränare Scotty och hjälptränare Eliza, tack till er även om ni inte förstår nåt. Till Lasse som inte är teknisk nog för att läsa bloggar, tack. Till alla som hjälper mig från hemmaplan, Åre SLK och framför allt Åre Skidsport, tack. Till lagsponsorerna, Scott, Tenson, Frasses, Forefront, Woolpower, tack. Till SOK och i spetsen Anders Wiggen Wiggerud, tack för att ni fortsatte tro på mig. Till William och Jonathan, men mest av allt till Mamma och Pappa som kom hela vägen för att titta på mig. Tack för att ni var där. Tack för att ni alltid låter mig hålla på fast jag är sur och slår sönder saker på vägen.

Det var inte så att jag åkte mitt livs åk, eller ens mitt bästa åk för dagen. Men jag höll ihop det och visade att jag kan och ska vara där uppe och slåss. Jag kunde åka fortare, hoppa bättre på nedre hoppet. Kunde haft lite tightare linje över de tre stora pucklarna i mitten, men det som känns så otroligt bra är att jag åker bra puckelpiståkning. Varje dag. Det är det som gör att jag kommer fortsätta utmana om pallplatserna. Att detta bara är början. Nu åker vi till Japan och Ryssland för de tre sista världscuperna för säsongen. Det kommer stå 11 på bröstet när jag kommer dit, jag hoppas det är lägre när jag kommer hem. Viktigast av allt är att tänka på uppgiften. Vad är det jag ska göra. Jag ska åka puckelpist, hela vägen in i mål. Tack /Ludvig
12633613_1017156311677212_2871317023126640277_o 12640250_1017157598343750_4685394305052832892_o 12633584_1017158008343709_5023344016761549884_o 12698290_1017158448343665_5389098016307861046_o 12695042_10153907800731306_4398804038199514825_o 12697130_10153903159421306_952277149223923898_o 12698439_10153903159351306_533665273667559033_o 12640524_1017160718343438_3765446046400879986_o 12646825_1017160811676762_623885025347280953_o

St Come Review

Hej!

Jag och Felix är tillbaka i Montreal och från varsin säng ser vi slutspelet i NFL. Såhär kvällen efter tävlingen börjar de mesta av intrycken från igår smältas lite, och efter att ha tittat på våra åk om och om igen vet vi förhoppningsvis lite mer om vad vi ska ändra på till på lördag i Calgary.

Jag startade som nr 2 igår, och stod i strålande solsken på starten vid 12.15 lokal tid. Den kanadensiska publiken hade redan börjat strömma till ”Alex Bilodeau” som backen är döpt till, och träningen hade gått riktigt bra. Jag satte ned ett åk som jag direkt var nöjd med. Landade i linjen på nedre vilket var ett av mina stora fokus, och det var en helt okej tid. Fick 81.72 i poäng, vilket var högt, men jag var direkt rädd att backen var så bra att alla skulle åka grymma åk. En efter en kom resten av startfältet ned och bara tre personer fick bättre poäng. Kvalade som fjärde man i världen och skulle alltså starta fjärde sist i finalen.

Träningen inför finalen gick så fantastiskt bra. Spåret hade bara åkts av några personer efter inspektionen så det var bara ett nöje att ställa sig i rätt position och rikta skidorna nedåt. Fick mig en klunk vatten och ett par vänliga dunk i ryggen av lagkompisarna. Upp igen. Gick runt på start och värmde upp och såg en efter en åka ned innan mig. Till slut var det dags. Knäppte pjäxorna. Gled fram till linjen.

Jag landade bra i övre, och ville bara åka så rakt jag kunde, men fyra svängar i fastnade jag lite på en högersväng och kastades ur balans. Studsade runt lite innan jag fick ordning på det, men gick ändå av snett på nedre hoppet och var nästan över i fel spår i landningen. Visste direkt att det inte skulle räcka någonstans. Det var över en sekund snabbare än kvalet och fick 19.99 i tidspoäng, av 20 möjliga. Slutade på plats 15 till slut, och fick se den alltid så fenomenala Kingsbury vinna sin 30e världscupseger. Grattis till min käre vän Matt Graham som tog andra platsen.

Massor av positiva känslor att ta med sig såklart. Skönt att visa att jag ska vara där uppe, åkningen fortsätter kännas stabil och just nu vill jag bara tävla igen och igen och igen. Som tur är har vi bara några dagar kvar till första träningen i Calgary, där jag hoppas kunna fortsätta på den inslagna vägen. TACK till alla som hörde av sig och stöttade, även om resultatet inte var där det skulle så ÄR vi på rätt väg, och vi KOMMER komma dit. Tack.

Ludvig

12493942_10153877337896306_8960988366766047745_o

Jullov

Hej!

Vi tog ledigt. Julledigt skulle man kunna säga. Felix for till Österrike och jag har bara njutit av det Åre erbjuder, för till och med när det är dåligt så är det ganska bra. Det har blivit lite knäck, lite touring och massa åkning. Skutan har både vart bra och värdelös, men alltid går det göra något och det är väl det som piskar upp en på morgonen. En av de värsta känslorna, det är att ligga i sängen till tio, och se tjugo instagram-bilder om hur fint det var innan allt blev uppkört. Nä ut och prova helt enkelt, någonstans är det bra.

Nu tränar vi igen. Felix är sjuk och har missat en del dagar men resten av laget, norrmän inkluderat, har öst på i träningsbacken i Duved. Den var is fram till igår, och nu är den fluffigt vit men lika stenhård under. Kul att åka, svår att bemästra, bra träning. Kallt har det varit också, tror vi toppade (eller bottnade) med -26°C, så våra woolpower tröjor har kommit väl till pass. Tog mig ett GoPro-åk idag som ni kan se, och lite andra bilder från dagarna! Till helgen kör vi båda Nordiska Cupen i Duved eftersom vår världscup i Lake Placid tyvärr blev inställd, men på måndag flyger vi mot Kanada och Val Saint-Come. Pepp!

Vänd kappan i vinden!
Ludvig

IMG_2964 IMG_2973 IMG_2987 IMG_2990 IMG_3039 IMG_3040 IMG_3051

AAR – After Action Review

Hej!

AAR, eller After Action Review. Det kallas min utvärderingsmetod som jag gör efter tävlingar. Den är ganska simpel, men kan ändå ta allt från fem minuter till flera dagar. Den består av tre delar. Vad var bra, vad var mindre bra, och vad kan jag ändra. Helgens tävling var ganska lätt att utvärdera. Likaväl sitter man med pappa på kvällen och går igenom bildruta för bildruta och jämför sig med de som vinner tävlingarna. Hur har han armen just över den puckeln, vilken linje går skidorna när han försöker ta ned farten. Det går att hålla på för alltid som sagt.

Jag är trots den blygsamma placeringen, 14e plats, ganska nöjd med tävlingen. Jag kände mig säker på mitt kvalåk på starten, eftersom jag gjorde väldigt många helåk under träningen. Jag borde åkt snabbare, så det tar jag med mig till nästa. Min första parallell mot kanadensaren Marc-Antoine Gagnon (OS-fyra, VM-trea) var även den ett bra åk. Vann med övertygande siffror efter att Marc tappat kontrollen runt andra hoppet, och gick vidare till att möta den alltid så allsmäktige Mikael Kingsbury. Det är bara att se och lära av den mannen. Han vann tävlingen och gick upp i 29 världscupvinster. Mest någonsin.

Walter och Felix hade båda lite strul i sina kvalåk och slutade 42 och 40. Nedan finns mina två bra åk på video samt lite bilder från tävlingen. Nu tar vi paus över jul och fortsätter tävlandet i amerikanska Lake Placid den 14e januari!

Vänd kappan i vinden
Ludvig

rukacomp rukacomp-2 rukacomp-3 rukacomp-4 rukacomp-5 rukacomp-6 rukacomp-7 rukafinnish

Back in the gate

Hej hej

Jag är redan nervös, men det är typ skönt. En skön nervositet som mer vittnar om att det äntligen är dags. Det är dags för säsongens första världscup. Våra två officiella träningsdagar har haft några farthinder, med både krascher, utrustning och annat som kan fallera, men vi är alla hela och extremt peppade på att få tävla imorgon.

Det är singelkval, och de 32 bästa går vidare till parallellfinalen. 32 tjejer och 55 herrar har kommit till start, kan hända att det har kommit in några strykningar sen jag kollade senast, och det är faktiskt ett ovanligt litet startfält för denna tävling. Det är också mellansäsong, inget VM eller OS, så det kan förklara varför det inte är fler som är här och jagar poäng.

Ludvig 5, Felix 42 och Walle 50. Det är våra startnummer för imorgon. Backen har varit riktigt bra nu och svårigheten ligger i att ta ned farten på de små pucklarna. Jag vet just nu inte om det kommer finnas live-streaming under tävlingen, men vill ni följa med kan man kolla på FIS hemsida, eller följa Ski Team Sweden Moguls på antingen Facebook eller Instagram.

Det är inte så mycket mer att säga. Heja Sverige!

Ludvig

rukgang

Det närmar sig

Nu är det bara två dagar kvar. TVÅ DAGAR KVAR tills vi står där på startlinjen för årets första världscupstävling. Kropparna börjar pirra ordentligt nu och nervositeten börjar smyga sig på, iallafall för mig. Nu har vi varit utan träning i två dagar då backen har byggts. Idag fick vi dock nog av att vara inomhus vilket resulterade i ett studiebesök i Rukas park där vi försökte smälta in med vår gangsterinspirerade stil. Resultatet är väl inte slående… men kul hade vi!

Nu är det läggdags. Puss & kram!

/Felix

Ruka – två dagar in

 

Hej och hå

Ruka, 214 invånare och en topp på 493 meter. Värd för VM 2005 och värd för världscuppremiären i alla de år som jag har privilegiet att köra den. Battery Run som backen heter, döpt efter den mindre kända energidrycken, är som alltid fantastiskt kul att köra, men också krävande. Snön har fallit de senaste dagarna så pucklarna på mitten är stora och mjuka, men stormen på toppen gör att första partiet mest består av is.

Jag tror en av de mest använda fraserna som skickas ut på internet från den här byn under dessa veckor är ”Under the lights”. Men det ÄR något speciellt med att åka i totalt vintermörker och lamporna på som strålkastare på en fotbollsarena. Man behöver inte oroa sig för flatljus, men mest av allt känner vi väl oss lite tuffare än normalt.

Två dagar in i lägret är de flesta på gott humör. Vi spelar Fifa på playstation 2, och Walter sliter sitt hår i frustration. Han dricker glögg och tar ibland pauser för att plugga. Felix lyssnar på Lil Wayne. Aurora stickar och Hedvig försöker ta sig tillbaka från en förkylning. Hon har snott mina tofflor. Imorgon är det fartträning och om det fortfarande är mjukt kommer det bli kul. Annars kommer det göra ont. Vilket som blir vi väldigt redo för tävlingen.

Vind i seglen!
Ludvig

rukss rukss-2ruks ruks-2 ruks-3 ruks-4 ruks-5 ruks-6 ruks-7 ruks-8 ruks-9

Turdag

Hej på er!

Som ni vet så är vi nu på hemmaplan i Åre inna vi på torsdag styr minibussen mot Finland och världscupspremiären i Ruka. Idag var vi lediga och tog tillfället i akt och utforskade snötillgången på vårt favoritberg, Åreskutan. På Ullådalens parkering hoppade vi i pjäxorna, satte på stighudarna och började traska uppåt. Första kaffestoppet ägde rum i ett av starthusen för skutskjutet (En legendarisk störtloppstävling som hålls på våren i Åre). Utanför starthuset hittade vi en vilsen pojk som heter Oskar. Vi bjöd självklart in honom på en kopp kaffe och vips, nu hade vi skaffat oss en ny kompis. Oskar hängde på oss upp till kabinbanans toppstation via Tväråvalvet. Vid botten av Tvåråvalvsliften möttes vi av full storm och total dimma. Vi traskade på med varmt kaffe och Ludvigs ballerinakex i tankarna. Väl uppe blev det ännu en kopp kaffe innan det bar av neråt. Om jag ska vara helt ärlig så såg man knappt skidspetsarna förrän vi kom ner till VM8ans toppstation. Därifrån hittade vi dock guldgruvan. En smal skogsränna som låg helt orörd precis intill pisten. Vi tog ett åk till i rännan innan vi bombade ner i pisten till parkeringen. Därefter körde vi hem till casa de la Fjällström för ännu en kopp kaffe.

Puss & kram

20151201_121036 IMG_2154 IMG_2160 IMG_2162 IMG_2165 IMG_2166 IMG_2169 IMG_2171  IMG_2174 IMG_218112333736_10205312532878258_1725249663_o12333783_10205312527078113_872394202_o IMG_2193 IMG_2200 IMG_2201 IMG_2202 IMG_2213

Snöpremiär i Åre!

 

 

Hej!

DET SNÖAR! Det är mörkt som i en säck och blött och kanske fortfarande plusgrader, men det snöar faktiskt. Man blir glad i hela själen. Med tre dagar kvar till avfärd för världscuppremiären i Ruka så gör vi allt för att förbereda oss på alla olika sätt. Utrustningen ska fixas, folk ska träffas och lite glögg ska det drickas, så vi kan anlända i Ruka med fräscha kroppar och rensade hjärnor. Tack vare det smygande vinterklimatet och fin hjälp från både Skistar och Åre Skidgymnasium så har vi dessutom kunna ha hoppträning på snö. Extra skönt för mig som missade så många dagar i Kaprun. Jag jobbar på att få tillbaka rörligheten i foten, men den är helt stabil och går i pjäxan, så smärtan klassas som ofarlig. Såhär på gränsen till december blir det fort mörkt, men vi har kunnat köra på för fullt, och när solen bryter sig genom de konstant närvarande molnen blir utsikten faktiskt skapligt fantastisk. Dagarna ägnas både åt att finslipa detaljer, men också att maxa farten och se vem som går störst. En jämn kamp mellan mig själv och Walter där vi enades om att gå lika ut striden, eftersom Lasse inte uppskattade att vi hoppade förbi den hackade delen av landningen. Morgondagens träning blir den sista gemensamma innan avfärd, och de långsamt fallande snöflingorna ger ett hoppfullt intryck. Om det är snön, glöggen eller att det snart är tävling vet jag inte, men jag är PEPPAD.

Ludvig

Bilderna har tagits av Julia & Evelina Nilsson.

blogg blogg2 blogg2-2 blogg2-3 blogg2-4 blogg2-5 blogg-3 blogg-4

1 2 3 6